LitteraturMagazinets recension av Spjärna mot udden, Christine Falkenland
Falkenland skriver mörkt och naket om ålder och åtrå
"Spjärna mot udden" är en välskriven berättelse om begär och om att våga gå vidare i livet.
En medelålders kvinna söker lyckan och kärleken, söker mannen som ska göra henne hel, men kan inte låta bli att känna sig patetisk. All denna längtan, i en kropp där ålderstecknen är ännu mer uppenbara för henne själv än för någon annan.
Eva har levt länge tillsammans med David och de har en tonårsson ihop, en son som genom hela boken är en skugga i periferin, utan större betydelse för någon av sina föräldrar. Eva och David kommer överens om att hon ska pröva andra partners, kanske främst kvinnor, eftersom David tror att hon behöver det. Men när Eva faktiskt söker sig till andra män, som inte ens är födda som män, blir det ändå omöjligt för David att acceptera.
Istället hittar David själv en yngre kvinna som han verkar motbjudande lycklig med. Eva orkar inte vara kvar i det liv hon hade och allt som det livet nu har blivit. Hon flyr till Spanien med sonen och tänker sig att hon ska börja om på nytt där – men istället för att hon kommer undan sina demoner kommer de förstås ikapp henne. Åldern. Kärlekslösheten. Patetiken i att uttrycka en Lolita-femininitet i en krackelerande kropp.
Liksom i Falkenlands tidigare böcker handlar "Spjärna mot udden" om begär, med en hel del inblandad destruktivitet och ett komplicerat förhållande till den egna mamman. Det poetiska skrivsättet är också typiskt falkenlandskt. Samtidigt är detta en ny berättelse med flagrant fräschör. "Spjärna mot udden" blir en bok som återföder allt det jag tidigare har fascinerats av hos Falkenland.
Jag imponeras dessutom av valet att låta två viktiga, åtråvärda män i boken vara transmän. Inte så att det är helt "politiskt korrekt" beskrivet, tvärtom finns här många ordval som nog kan få transpersoner därute att känna sig rejält obekväma – men ändå. Hur ofta beskrivs inte bara en, utan två transmän som centrala objekt för begär i en roman? Har det ens hänt förut?
Oavsett könsidentitet på de eftertraktade är detta en angelägen och välskriven berättelse om att våga gå vidare i livet trots att de egna svagheterna är mer än uppenbara. Där tror jag att vi alla kan känna igen oss i Eva och hennes längtan efter kärlek, oavsett allt.
Mottagen: 11 maj 2014
Anmäl textfel