LitteraturMagazinets recension
av En varm vinter, Christina Wahldén
En kärleksförklaring till Australien
Ungdomar som drar till Australien för att resa runt, känns det igen? Idén är knappast unik, och ändå blir jag glatt överraskad när jag läser ”En varm vinter”, framför allt av miljöerna som målas upp. Något som inte fungerar lika bra är kärleksrelationen och distansen jag stundtals upplever till huvudpersonen.
Efter att ha ledsnat ner på sina föräldrar bestämmer sig Alexandra för att resa till Australien i ett halvår. Mamma drog ju till Indien med bara en lapp efter sig, så varför kan inte Alexandra göra samma sak? Och pappa som bara bryr sig om sin nya tjej. Hon vet att sommaren snart är slut och att skolan börjar, ändå kan hon inte åka hem. I Australien blir hon Alex – en tjej som vill surfa och klara sig på egen hand. Hon lär känna Ed och följer med honom för att arbeta på en sockerplantage, samtidigt som pappa håller på att bli galen där hemma. Men varför får föräldrarna bete sig hur som helst? Varför kan inte Alex bestämma själv vad hon vill göra med sitt liv?
Jag känner starka frihetskänslor när jag läser den här boken. Idén om ungdomar som drar till Australien som backpackers är aningen uttjatad, och ändå är boken vare sig förutsägbar eller romantiserande. Alex erfarenheter är både härliga och skitjobbiga, vilket gör boken mer verklighetstrogen. Jag blir inspirerad att våga och utmana mig själv ju mer jag lär känna Alex.
Något annat jag fastnar för är hur miljöerna målas upp på ett fantastiskt sätt. Hettan, lukten, djuren, havet. Jag får en väldigt tydlig bild av miljön Alex rör sig i, och jag känner hela tiden att jag är där. Det finns en värme för Australien som jag anar mellan raderna. Genom miljöerna får jag också se nya sidor av Alex, allt eftersom hon provar nya saker och samlar erfarenheter.
Det är dock något som gör att jag känner mig aningen distanserad från Alex. I början är det mycket återberättande, och jag blir osäker på vad hon egentligen känner – både för föräldrarna och för det faktum att hon är på andra sidan jordklotet alldeles själv. På samma sätt blir det med kärleksrelationen som uppstår. Jag förstår ju att det är på gång, men jag känner inte med Alex när hon blir kär.
En relation jag däremot tyckte mycket om var den mellan Alex och Dawn som möts på plantagen. Dawn är en utmärkt bikaraktär som kändes väldigt levande. Genom deras relation framkommer även en del historia och kulturella skillnader i Australien, vilket bidrog till läsupplevelsen. Det här är en berättelse om att vara ung och hitta sig själv, om att gå sin egen väg i livet, men det är också en berättelse om Australien. Det är också det jag tycker allra bäst om. Kombinationen.
Mottagen: 2 september 2013
Anmäl textfel
