LitteraturMagazinets recension
av Tionde våningen, Christina Herrström
Fin historia med många bottnar
Det börjar med en kristallkula i brunt glas som Emanuel snor på Jorindes fest. Eller så börjar det med föräldrarnas skilsmässa, att Jorindes mamma flyttar till Florida för ”hon måste få följa sitt hjärta” och lämnar familjen kvar.
Pappa drar sig ännu mer in i sig själv på familjens stuga i skärgården där han utvecklar en depression. Jorinde får bo kvar ensam i lägenheten i stan. Hon är ju trots allt nästan vuxen nu och hon kan skajpa med mamma. Mammas glada uppmuntran blir en drottningkrona på Jorinde; "tung som plikten och med krav på värdighet och mognad på bäraren". Kompisen Agnes är ett stöd men hennes tillvaro är så annorlunda. Sedan kommer Emanuel in i hennes liv, kristalltjuven Emanuel som får hjärtat att hoppa till.
Med böcker som "Ebba och Didrik", "Glappet" och "Tusen gånger starkare" har Christina Herrström visat att hon är en mästare på att skildra ungdomars känsloliv med en osviklig lojalitet med sina huvudpersoner. "Tionde våningen" måste vara hennes bästa roman hittills eftersom den har så många bottnar. Historien mellan Emanuel och Jorinde påminner om Gunnel Lindes "Den vita stenen". Ett vackert ting, här en kristallkula, får bli symbolen för kärleken som de båda unga lite trevande delar. Boken problematiserar även individualismen som vi alla blivit indoktrinerade i sedan evigheter. Man "ska ta vara på livet". Man har bara ansvar för sig själv och inte för någon annan. YOLO, etcetera. När Jorindes mamma flyttar till Florida för att "hon måste få älska", trots att hennes dotter fortfarande behöver henne, följer hon bara allas vår samhällsideologi till sin logiska konsekvens. Jorinde är givetvis också fostrad i samma värderingar. När hennes pappa sjunker djupare ner i den livsfarliga sjukdomen depression är omgivningen överens; hon kan inte låta sig tyngas ner av sin pappa, han får helt enkelt ta och rycka upp sig. YOLO!
Å ena sidan är det inte svårt att stämma in i författarens budskap: föräldrar ska vara de som tar hand om sina barn, inte tvärtom. Men å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka att Jorinde får ett enormt försprång i livet. Hon tvingas ta ansvar för sig själv, både praktiskt med hemmet och ekonomin men också för sina känslor och för pappan. För tidigt? Ja, absolut med vårt sätt att se. Men det är ändå en stor fördel att lära sig vara vuxen.
Språket är skiftande. Ibland är det perfekt, men ibland blir det för svulstigt. Herrström har också en tendens att ibland förklara känslor lite väl ingående, hon borde lita mer på sina läsare. Men i det stora hela är det här en utmärkt berättelse, läsvärd för både ungdomar och vuxna.
Mottagen: 10 april 2018
Anmäl textfel
