LitteraturMagazinets recension
av Imperium, Christian Kracht
Om Hitler hade gillat kokosnötter
Christian Kracht återuppväcker i sin senaste bok inte bara Robinson Crusoe, han trär elegant in honom i nutidens nålsöga.
Förra sekelskiftet: en jesusliknande, jordpuddingsätande tysk tar sig till söderhavskolonierna för att livnära sig av enbart kokosnötter och leva i harmoni med naturen. Pinsamt anakronistisk äventyrsroman? Nix! Christian Kracht återuppväcker i sin senaste bok inte bara Robinson Crusoe, han trär elegant in honom i nutidens nålsöga.
Kokosprofeten August Engelhardts envetna kamp för att frälsa mänskligheten i den håriga nötens tecken förs i liten skala, i sanddyner och mellan människor. Där räknas förlusterna i fingrar, inte i människoliv. Men Kracht bjuder uttryckligen in läsaren till jämförelser med en annan "tysk romantiker och vegetarian, som kanske helst borde stannat vid sitt staffli". Världskrigens svallvågor kluckar också mot Engelhardts palmklädda stränder.
Krachts fascination för imperier och totalitära maktstrukturer – i tidigare böcker har han behandlat bolsjevismen, den iranska revolutionen och den kinesiska kommunismen – har fått vissa tyska kritiker att dra öronen åt sig. Orsaken är till viss del att hans prosa har en aldrig så lätt anstrykning av ironi, som kan få interpretationer att rinna som vatten mellan fingrarna.
Men det är också vad som hindrar "Imperium" från att sälla sig till äventyrsromanernas vrakkyrkogård. Skillnaden mellan en självutnämnd kokoksnötsmessias och "en liten vegetarian med en absurd svart tandborste under näsan" kan tyckas milsvid, men Kracht lånar genren för att undersöka de embryonala mekanismerna bakom imperiebyggandet. Den historiska gestalten Engelhardt är kärleksfullt porträtterad men inte desto mindre tragisk; hans misslyckade frälsningsprojekt blir en satir över hybris.
Det är en satir som är märkligt lättjefull, lika behaglig att färdas genom som Bismarckarkipelagen. För trots hjältens förankring i verkligheten håller Kracht, till denna läsares förtjusning, inte så hårt på konventionerna; Thomas Mann får upptäcka den sovande vegetarianen i en ostpreussisk sanddyn, i Florens stirrar Engelhardt nyfiket på författaren till "Gertrud" – och istället för att avlida i lepra lever Engelhardt vidare tills amerikanerna plockar upp honom efter andra världskriget och välkomnar honom till det nya imperiet: det amerikanska.
Som den allvetande berättaren har Kracht det imperialistiska facit i hand och det är manna för hans mästerliga fingertoppskänsla för dubbel- och trippeltydighet. Men denna ambiguitet ligger i språket. I direktöversättning till den inte lika nyansrika svenskan försvinner den. De gånger översättaren bryter sig loss från ordalydelsen och ger sig själv fria händer blir det utmärkt. Då blir det lika beroendeframkallande vackert som i original.
Mottagen: 20 december 2013
Anmäl textfel
