LitteraturMagazinets recension av Förfärande kvinnor, Charlotte Bronte
Stillsam skräckkänsla från en gången tid
Ett urval noveller av framträdande kvinnliga författare i den gotiska skräckgenren vill fånga det övernaturliga ur alla möjliga vinklar. Skräcken blir mer en oroande stämning av spökhistorier och melankoliska miljöer än modernare thrillergrepp eller studier av människors grymhet. På så vis radar redaktören upp ett tiotal tittskåp av artonhundratalstablåer som visar tidens syn på rysligheter. Skuld, svek och dygd är centrala teman i många av novellerna, för att mot epokens slut övergå i psykologiskt mer realistiska symboler i Gilmans ”Den gula tapeten”.
Novellerna växlar till både form och kvalitet, från systrarna Brontës sinnebildssprängda skoluppsatser, Strettons romantiska berättelse, Procters nåderika dikt, klassiska spökerier av Gaskell, Braddon och Edwards, Riddells välkomponerade möte med djävulen till Eliots insiktsfulla porträtt av en varseldrabbad ung man på en utförslöpa i livet. Woods ”Verklighet eller illusion” kontrasterar mot den övergripande dystra tonen med ett avsnitt ur hennes populära följetongsserie om Johnny Ludlow, där stämningen i stället snarare föregriper ”Morden i Midsomer”.
Mina favoriter bland novellerna är ”Den lyfta slöjan” av George Eliot tätt följd av ”Den gula tapeten” av Charlotte Perkins Gilman. De har ett psykologiskt djup hos huvudpersonerna som överträffar de övriga. Men de andra spökhistorierna är ändå påhittigt hopsnickrade med stilenlig språkkänsla. Blott systrarna Brontës båda försök med ”Dödens palats” är svagare kort i samlingen, men av visst litteraturhistoriskt intresse, antar jag.
Författarna verkar alla under den gotiska skräckens storhetstid, men är samtidigt föregångare till modernare författarskap som bättre lyckas skrämma en nutida läsare. Jag blir mer illa berörd av till exempel Ajvide Lindqvists skräcknoveller än av dessa, men jag tilltalas av inblicken samlingen ger i det skrämmande eller kittlande i en annan tid. Många av novellerna representerar höjden av kommersiellt skrivande, avsett för massmedial publicering i tidningar eller följetongsserier i rent underhållningssyfte. De föregår både kiosklitteraturen, deckare och skräckgenrens utveckling till i dag.
I korta vinjetter introducerar översättaren KG Johansson författarna inför varje novell, med fokus på deras livssituation. Han belyser på så sätt den kvinnliga författarens vedermödor under artonhundratalet – att skriva för försörjningen, livet under förment skandalösa förhållanden och den allestädes närvarande och hotande döden.
Som så ofta inom en litterär kanon är de uppburna hågkomna namnen inom den gotiska skräcken män. Därför är det naturligtvis förtjänstfullt att lyfta fram kvinnliga författare, särskilt sådana som då var så framgångsrika men som sållats bort med tiden till förmån för en Wilde, Stoker eller Dickens. Det fanns många kvinnliga författare under gotikens epok, men de ansågs skriva för kvinnor – sensationslitteratur vid sidan av de seriösa författarna. I den skaran har några av antologins författare ändå lyckats tränga sig in. Novellerna mäter sig inte med fullödiga romaner i genren, men utgör små pärlor av stämningar och oroande bildspel som lockar till vidare läsning av författarnas övriga verk.
Mottagen: 17 november 2016
Anmäl textfel