LitteraturMagazinets recension
av Djävulen hjälpte mig, Anna Maria Käll
Starka känslor och intressanta karaktärer i roman om Yngsjömorden
”Djävulen hjälpte mig” säger Per när han förklarar hur han lyckades klä på min döda hustru och få ner henne i källaren. Förbjudna lustar och en demonisk kvinna är huvudingredienserna i den första boken av Caroline Eriksson om svenska historiska mord.
Det handlar om Yngsjömorden från 1889 och den sista kvinnan, Anna Månsdotter, som avrättades i Sverige. Dramatiseringen av den historiska händelsen blir en roman, som är över förväntan lyckad. För vilket drama det blir. Jag biter nästan på naglarna. Jag kan inte sluta läsa, ändå är det inte någon bladvändare i den bemärkelse att spektakulära händelser staplas på varandra. Här löper historien långsamt och metodiskt fram till slutet, som vi läsare redan känner till. Ändå är det spännande och på en rikt och målande språk berättat av författaren.
Det har skrivits många böcker om Yngsjömorden och brottet har också blivit film. Historien bygger på vittnesmål från rättegångar som följde, men riktigt hur livet såg ut för de tre huvudpersonerna – Per, hans hustru Hanna och "svärmodern", Pers mor Anna – vet vi inte med absolut säkerhet.
Hanna var dotter till häradsdomaren i Björstorp och valde själv att gifta sig med Per. Han var tillbakadragen, men sjöng så vackert. Eftersom hon kom från en annan by kände hon inte till skvallret om Per och hans mor. Det sades att de hade en otillåten förbindelse, att de sov i samma säng. Äktenskapet blev en prövning, det var mor Anna som bestämde och hon bodde kvar hos de nygifta. På alla sätt förgiftade hon livet för den unga Hanna, som till en början försökte komma överens med sin svärmor. Anna hade dåligt rykte i byn, hon var ilsken och vrång. Även byborna och grannarna är i romanen baserade på personer som funnits på riktigt.
Jag tittar på bilder av de tre huvudpersonerna på nätet och ser Hannas vackra ansikte, Annas bestämda och Pers alldagliga. Kanske var han inte ens normalt begåvad? Även om Anna styrde med järnhand över sin son, så kan jag inte riktigt acceptera att hon skulle haft en sådan makt över Per om inte förklaringen helt enkelt var att han var lite klen i huvudet. Den sista bilden av den levande Anna tas i hemlighet av en journalist som bevittnade halshuggningen.
Verkligheten överträffar ibland dikten och det här är ett sådant tillfälle. Och när historien berättas på det sätt som görs här, så tror jag att många kan få stort utbyte av boken. Även de som inte gillar att läsa om mord. För det är en bra roman som innehåller de ingredienser som gör en historia intressant: starka känslor och intressanta karaktärer. Själva mordet upptar inte stor plats utan det är framför allt Pers levnadshistoria blandad med korta klipp från rättegångar och alla människorna runt honom som utgör berättelsens stomme.
Mottagen: 25 juni 2013
Anmäl textfel
