LitteraturMagazinets recension
av Låt vargarna komma, Carol Rifka Brunt
Enkelt men innerligt om relationer
Att läsa "Låt vargarna komma" efter Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" känns som en naturlig fortsättning.
Året är 1987 och i New York insjuknar och dör flera unga män i sjukdomen aids. Så även fjortonåriga Junes älskade morbror, konstnären Finn, vars sista målning är ett mycket speciellt porträtt av June och hennes syster Greta. Efter Finns död får June vetskap om hans "speciella vän" Toby. Det är hennes mamma som kallar Toby så, det är också hon som anklagar Toby för att ha dödat Finn och June får absolut inte ha något med honom att göra.
Till en början känner June sig förrådd men framför allt dum. Hur kunde hon tro att Finn bara levde för stunderna med henne, så som hon levde för att få vara med honom? Självklart borde en sån som han leva med någon, älska någon. Så naivt, barnsligt och misslyckat - vanliga känslor i Junes självbild som hennes storasyster Greta inte är sen med att förstärka. June kan inte sluta sörja Finn och att träffa Toby blir ett sätt att vara honom nära och försöka förstå vem han var. De första trevande träffarna med den bisarre engelsmannen Toby utvecklas till en djup vänskap som till sist kan stå på egna ben, utan Finn som förevändning.
Att läsa "Låt vargarna komma" efter Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" kändes som en naturlig fortsättning. Boken utspelar sig i USA varifrån de första rapporterna om aids i svensk media kom. Samtidigt är inte detta en berättelse om sjukdomen, den svävar mer som en skugga i utkanten av det välmående villakvarteret och nämns i förbifarten av de som inte är drabbade. Tidsandan och de friska, heterosexuella och livrädda karaktärernas tankar och handlingar är skickligt fångade och jag känner mig ännu fler lärdomar rikare.
Jag blir inte förälskad i någon av karaktärerna men i relationerna, alla relationer! Mellan syskon, mellan föräldrar och barn och naturligtvis den vackra relationen mellan June och Toby när den har växt sig stark och ärlig. Och så relationen man bara skymtar; den mellan Finn och Toby. Framför allt relationen mellan systrarna, de som stått varandra så nära och nu gör varandra illa medan de försöker finna sin väg genom tonåren, är en fantastisk berättelse i berättelsen. Med sådan lätthet är relationerna beskrivna och så intensivt känner man kärleksbanden och slitningarna. Det gör fysiskt ont att läsa och jag vet ibland inte om det beror på att jag lever mig in i berättelsen eller om det är ren och skär beundran och avund gentemot författarens förmåga att formulera detta. Det innerliga och enkla. Orden träffar helt rätt vilket också tyder på en mycket välgjord översättning.
"Låt vargarna komma" är Carol Rifka Blunts debutroman. Den har hyllats av i stort sett alla och jag måste stämma in i kören. Jag ser fram emot vad som kan komma härnäst och hoppas detta är början på ett långt författarskap.
Erika Wallman
Mottagen: 15 november 2013
Anmäl textfel
