LitteraturMagazinets recension
av Tala är guld : de sa allt till varann utom det allra viktigaste, Cammie McGovern
Möt tonårsproblemen på en ny nivå
När man talar om hur viktigt det är att läsa böcker brukar man nämna vikten av empati, att man får lättare att sätta sig in i någon annans upplevelser för varje gång man övar inlevelseförmågan med hjälp av fiktion. Vi gråter när det är sorgligt, gläds när något roligt händer osv. Vi kan känna efter hur det skulle vara att leva som kvinna på 1800-talet, barn i Syrien eller filmstjärna i Los Angeles. Vi lär oss att vi alla är människor med samma känslor.
Detta har jag sagt så ofta i mitt jobb som bibliotekarie att jag inte längre reflekterar över vad jag säger. Tills jag börjar läsa ”Tala om guld” av Cammie McGovern.
Amy har cerebral pares, en hjärnskada som påverkar kroppens motorik, muskler och även talförmågan. Förkortningen CP används som skällsord på skolgårdar runt om i Sverige. Det var ungefär det jag visste om cerebral pares. Jag visste också att skadan ofta inte påverkar intellektet och att instängda i en kropp som inte gör det de vill är de som du och jag. Men att veta det och till fullo sätta sig in i hur det kan vara är verkligen inte samma sak. Jag minns hur gräsligt det var att vara tonåring och oroa sig för att man var ful eller pinsam och inte populär.
Amy har alla de vanliga tonårsproblemen men har en förlamad ansiktshalva, dräglar och har inga vänner alls. Det som rör hennes kropp har hon på något sätt accepterat och lärt sig jobba med. Hon har sina hjälpmedel och assistenter. Men när klasskamraten Matthew ifrågasätter hur hon kan vara lycklig, hon som aldrig umgås med någon i sin egen ålder får hon en tankeställare. Hon beslutar sig för att under sista året i high school lära känna de andra i hennes klass. Amy sparkar sina assistenter och anställer i stället skolkamrater som kamratstödjare. En av dem är Matthew. Den person hon mest hade hoppats på och en person som har mer problem än hon. Matthew lider av tvångssyndrom. Han har en rad olika saker han måste göra i rätt ordning för att det inte skall hända hans familj någonting och då blir det hans fel. Han är livrädd för bakterier också och tvättar händerna ofta, ofta.
Amy och Matthew får turas om att berätta och jag kommer dem nära i samma takt som de kommer varandra nära. Ur en först trevande vänskap föds en kärlek som är både stark och skör. För det blir banne mig inte lätt för dem. Inte nog med deras handikapp som ibland sätter käppar i hjulen för dem, ibland är de rentav egoistiska och dumma. Precis som alla kan vara. Precis som vi.
Jag förstår mycket bättre nu vad det innebär att intellektet inte är påverkat trots att talet är så svårt att förstå. Och jag är tacksam för att jag fick känna hur det var att vara Amy ett tag. Det skulle vara fint om fler fick den chansen. Om en hel skolklass till exempel fick läsa den skulle vi få en hel skolklass mindre som kallar varandra CP.
Mottagen: 20 augusti 2016
Anmäl textfel
