Recension av Super-Charlie och gosedjurstjuven, Camilla Läckberg
Deckaräventyr för de yngsta
Charlie har magiska superkrafter, fast det vet bara hans mormor om. Det är ganska jobbigt att han inte får visa något av det han, tillskillnad från många andra barn, kan, för hur förnedrande är det inte att gå runt i blöja och prata bebisspråk?
En natt väcks hela familjen av att storasyster skriker. Någon har snott hennes nalle! Super-Charlie ger sig genast ut på jakt, men använder sin mormor som täckmantel för allt smart han kan. Tjuven måste fångas in!
Camilla Läckberg skriver i sina deckarromaner om sin hemort Fjällbacka, och i den här boken är hon själv med. Charlies mamma är i alla fall väldigt lik författaren till boken. Pappa polis och syskonskaran är också väldigt lik Camillas familj, och hur kommer det sig att det råkar vara just Camilla som dansar i Let´s Dance på tv:n i vardagsrummet? Jag är inte säker på vad jag tycker om dessa verkliga inslag, men lite kul är det ju att någon väljer att sätta upp ett foto på Jan Guillou i sin hall…
När det gäller berättelsen tycker jag att det är roligt med en deckare för små barn. Utan blod och avancerade polisutredningar, men ändå spännande och roligt att läsa.
Första meningen: I en alldeles vanlig stad, i ett alldeles vanligt hus låg en ganska ovanlig familj och sov.
Gillar: Att det finns en deckarhistoria för små barn.
Gillar inte: Är något tveksam till alla ”verkliga” inslag jag skrev om ovan.
Mottagen: 30 september 2012
Succéomsättning i bolaget
Läckberg firar tio år som författare – och tjänar mer än någonsin
Camilla Läckberg gör succé igen
Nya boken säljer som smör
Anmäl textfel