Recension av Snövit, Bröderna Grimm
Sagan får en lyster av sällan skådat slag
I ett stort och underbart generöst format visar den franske konstnären och illustratören Benjamin Lacombe sin tolkning av Bröderna Grimms saga. Med tusch och pensel låter han Disneys schablonvärld fara åt fanders och ger sagan en lyster av sällan skådat slag.
Hos Benjamin Lacombe är det vita vitare, det röda rödare och det mörka lika svart som ebenholts. Jag tänker att den här sagan, just den här sagoboken, bör finna sin läsare i den övre förskoleåldern och sedan vidare långt upp i åldrarna.
Om den elaka drottningen kunde upplevas som skrämmande i Disneys version av den klassiska sagan, så är hon direkt uppstigen ur underjorden i Lacombes tolkning. Här speglas drottningens skönhet som ett Medusahuvud med ormar slingrande ur håret. Gotik, klassicism och japansk populärkultur möts i illustrationerna som ofta tar hela uppslagen i anspråk. I det dramatiska förloppet med det förgiftade äpplet och Snövits förmodade död övertar illustrationerna berättandet i en svit bilder, som närgånget skildrar sorgen och smärtan.
Suzanne Öhman har i sin svenska språkdräkt bejakat sagans ålderstigna satsmelodi och ordval. Här finns ”ack”, ”gemål” och ”kväljningar” samt väldigt lite av förenklingar. Den omfångsrika texten hamnar ibland i otakt till illustrationerna och det är lätt att inse de svårigheter som Benjamin Lacombe haft med att välja vad som inte ska gestaltas i bild. Det bör också påpekas att den hemska styvmodern/drottningen får ett mycket hårt straff i bokens final, men efter alla grymheter så applåderar läsaren gärna hennes öde.
Mottagen: 6 december 2012
Anmäl textfel