LitteraturMagazinets recension
av Den lilla staden där tiden stannade, Bohumil Hrabal
En gränslös skröna i litet format
”Den lilla staden där tiden stannade” är som en korsning mellan Torgny Lindgrens skrönor och Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
Förlaget Aspekt har specialiserat sig på tjeckisk litteratur, mest samtida. Men de har velat ha med Bohumil Hrabals ”Den lilla staden där tiden stannade” som representant för ”moderna tjeckiska klassiker” från 1900-talet.
Det kan uppstå ett visst läsmotstånd när man öppnar en bok där texten flödar över sidorna utan avbrott för nytt stycke eller dialog. Men lika svår som James Joyce’s stream of consciousness är inte den tjeckiske författaren Bohumil Hrabals prosa. ”Den lilla staden där tiden stannade” är snarare en skildring av yttre upptåg. Det är en historia i det lilla formatet om två bröder, Francin och Pepin. Romanen omfattar 130 sidor.
Francin är lite som Pepins vapendragare. Han ska vara sin bror behjälplig. Men han är inte så klok som Sancho Panza utan snarare den som svävar ut. Hans känslor är gränslösa, och folk har svårt att stå emot hans sprudlande glädje. Pepin går från hus till hus, berättar om sina verkliga eller inbillade bedrifter och blir väl mottagen överallt.
Francin är förvaltare på ett bryggeri och älskar att meka med bilar på sin lediga tid. I det engagerar han så många vänner han kan tills de till slut börjar undvika honom. Kvinnorna har bara biroller, noterar jag, som Francins hustru och Pepins ”vackra fröknar”.
Det är en skröna med överdrifter som hos Rabelais och inslag av magisk realism. ”Den lilla staden där tiden stannade” skrevs på 1970-talet men kunde inte ges ut förrän efter sammetsrevolutionen 1989 – varför anar jag när jag läser om maktskiftet efter andra världskriget. Francin som likt Hrabals far blivit direktör på bryggeriet mister sin plats, men inte bara det. Den nya tiden bryter in så till den grad att gravstenarna rycks upp ur jorden och namnen och inskriptionerna tas bort med slipmaskiner.
Boken är som en korsning mellan Torgny Lindgrens skrönor och Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Den senare med sina stolligheter är inte my cup of tea. Men min egen upplevelse till trots kan jag se att Hrabals berättelse är ett litet mästerverk. Den rika fantasin och det ohämmade språket vävs samman till en förförisk helhet. Själv betecknade han boken som ”en roman för vuxna barn”. Jag är kanske inte tillräckligt barnslig för att ta den till mitt hjärta.
Bohumil Hrabal är ytterligare en författare som föddes för hundra år sedan, alltså 1914. Jag har tidigare skrivit om Tove Jansson och Romain Gary. Det finns förstås många fler. Hrabal dog 1997.
Mottagen: 31 augusti 2014
Anmäl textfel
