LitteraturMagazinets recension
av Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, Bodil Malmsten
Mörkare tonfall i Malmstens sista loggbok
Malmsten känns alltid igen på sitt tilltal. Personligt. Rakt, men också poetiskt i all enkelhet, med känsla för orden och vad de ska förmedla. Detta är Bodil Malmstens femte och sista loggbok. Att den finns att läsa är en glädje – att den inte följs av fler är värt att sörja.
Det har långt tillbaka funnits något bloggliknande i Malmstens betraktelser över livet och världen och bloggen som medium verkar passa henne som handen i handsken. Denna femte blok, som de ibland kallas – eller loggbok, som Malmsten själv föredrar att kalla dem – är på många sätt lik sina föregångare men har också andra sidor att bjuda på.
Borta är trädgårdsbetraktelserna. Nu finns bara en balkong med en ensam krukväxt på. Humorn är kvar men den är blandad med förtvivlad sorg över en älskad människas död och ilska över vart samhället är på väg och var vi redan har hamnat.
Litteraturen finns som alltid med, dikter och låttexter, liksom filmer. Omvärlden märks. Sista uppdateringen är gjord helt nyligen, texterna verkar rykande färska. Åldrandet tränger igenom sidorna mer än tidigare.
Allt sammantaget har vi här en mörkare, än mer personlig – men sällan privat – berättelse om Sverige, världen, livet, vi. Oss. Angeläget, roligt, sorgligt, skrämmande och glädjande. Allt på en gång. Precis som jag hade förväntar mig från en författare som kan skildra både lycka och ångest lika vasst och vackert.
Mottagen: 24 augusti 2013
oumbärlig för alla med skrivardrömmar
Bodil Malmsten skriver om skrivandets konst
Läs mer ...
Anmäl textfel
