Hjalmar tittar på Kent och på Carolin. Är det så att de ska flytta ifrån varandra?

Gör inte det, tänker han. Snälla, gör inte det.

Och så minns han vad Lukas i klassen sa. Andra gången är värre än den första, sa han. Och då menade han att hans pappa hade skilt sig igen.

Låt det inte bli så, tänker Hjalmar.

Alice, tänker han. Vad blir det då med oss?

Och han inser att han måste göra något åt det.

Efter Augustpris och stora framgångar med sina serieromaner är Bo R Holmberg tillbaka med en finstämd berättelse om ung kärlek. Osentimentalt och stilsäkert berättar han om Hjalmar och Alice, om separationer - och om hur det är att vara kär!

Augustprisvinnaren Bo R Holmberg fortsätter att överraska! Efter stora framgångar med två grafiska romaner är han tillbaka med en finstämd berättelse om ung kärlek.

Det fanns ett hus en gång.
På framsidan växte två björkar. En av dem hade stammen delad. Det såg ut som om någon kluvit trädet. På baksidan fanns en veranda med solstolar.
Hans rum var på övervåningen och det hängde bilder av Pippi, Annika och Tommy och Katla och Mio på väggarna.
Och på andra sidan hallen fanns Sandra och Kent-Arne.
Men rörelser blev annorlunda och han hörde hur röster förändrades.
Och en dag var det bestämt. Fort gick det. Huset kom till andra och han lärde sig skilja på jämna och udda veckor.
Udda som Kent.
Det blev hans namn nu sedan han träffat Carolin. Och hon hade också ett barn, som hette Alice, och hon kom att bo på andra sidan en tunn vägg, varannan vecka.

Och visst finns hon där, Hjalmars bonussyster Alice. På andra sidan väggen. Han kan höra hennes andetag när hon sover, och han kan vara nära henne, även när hon har smällt igen sin dörr och inte vill veta av honom.

Men nu är det visst "si och så" med Kents och Carolins förhållande. Hjalmar tror inte att han klarar ännu en separation - och han vet att han inte klarar att leva utan Alice, åtminstone varannan vecka.

Alice varannan vecka nominerades till Barnens Romanpris 2011.