Stockholm ligger i ruiner. Döda människor flyter i vattnen, bråte hopas på gatorna, skadade människor syns överallt. Genom denna katastrofdrabbade stad går Björn Ranelid med sitt barnbarn, och för honom berättar Björn om sin egen barndom. Trots förödelsen finns det ljuspunkter. Konsten, musiken och det talade ordet överlever. Och kärleken förstås.

Denna roman är en apokalyps med självbiografiska inslag. Ranelid spänner sin inlevelseförmåga till bristningsgränsen och uppfinner ett språk och en värld utan förebilder.

Den nya romanen är en apokalyps med självbiografiska inslag

Stockholm ligger i ruiner. Döda människor flyter i vattnen, bråte hopas på gatorna, skadade människor syns överallt. I denna katastrofdrabbade stad går Björn Ranelid och hans barnbarn Ryder Jackson. De har ingen möjlighet att ta kontakt med sina anhöriga. De sover i ett bergrum inne i Mariaberget och var eller varannan dag går de till Jakobs kyrka, där mat till de nödställda delas ut.

Björns uppgift är att ta hand om barnbarnet, se till att han överlever och hålla honom på gott humör. Därför berättar Björn ljusa minnen från sin egen barndom. Människornas namn och namn på platser i staden är också autentiska.
Trots förödelsen finns det ljuspunkter. En kör sjunger i kyrkan och en orkester spelar i operahuset. I slottets östra flygel, som inte har rasat, startas en skola. Människor visar barmhärtighet.

Med andra ord: de grundläggande värdena återupprättas. Konsten, musiken och det talade ordet överlever. Människorna lyssnar på varandra. Ansikten, möten, blickar betyder något. Och kärleken förstås. Det handlar om att återerövra det fundamentala när civilisationen har krackelerat.

Kärleken och de sista människorna på jorden är något aldrig skådat, en apokalyps med självbiografiska inslag. Björn Ranelid spänner sin inlevelseförmåga till bristningsgränsen och uppfinner ett språk och en värld utan förebilder.

Omslagsformgivare: Tuija Kuusela