Recension
av Skarprättaren, Björn Hellberg
Trevligt och lättsmält när Sten Wall löser sitt tjugonde fall
"Skarprättaren" är en trevlig Sten Wall-deckare av den produktiva författaren Björn Hellberg, där hans hemstad Laholm får bidra med den omgivande miljön i den fiktiva ”Staden”.
Alla händelser i boken skulle kunna vara sanna, ingenting känns svårt att acceptera. Det är ett ganska ovanligt fenomen inom kriminallitteraturen. Det är så här det skulle kunna vara när mord och överfall sker. Polisen gör heller inga underverk utan här löser sig fallet mera av en slump.
Här finns fadern som blir förbannad, skäller ut och ger sin son en örfil när han förlorat två pingismatcher. Han har förstört för hela laget. Tränaren ser händelsen och polisanmäler. När sedan tränaren hittas mördad blir fadern naturligtvis misstänkt. Förutom den hetlevrade föräldern tar Björn Hellberg även upp efterhängsna unga telefonförsäljare som följer efter presumtiva kunder på gatan med avtalet i högsta hugg. Här är det hård konkurrens och bästa försäljningsresultat som räknas. Tävlingsinstinkten är på topp och försäljarna jämför sina resultat.
Den nyblivne pensionären Jack Gunnarsson har börjat med släktforskning och blivit alldeles besatt. Han har hittat en mördare långt tillbaka i släkten, en mördare som åker fast och halshuggs. Gunnarsson letar nu material till en bok som ska bygga på denna händelse och han har redan boktiteln klar för sig, "Skarprättaren". När de slumpmässiga attackerna börjar ske i Staden frågar han sig förvirrat om hans efterforskningar har något med saken att göra. Har han släppt lös mörka krafter från det förflutna?
Björn Hellberg har ett ganska finurligt språk, vilket alla känner till som har sett tv-programmet "På Spåret" med honom och Ingvar Oldsberg. Boken är trevlig läsning speciellt för dem som gillar mera lättsamma deckare. Här sker mord och överfall, men det är varken överdrivet blodigt eller speciellt makabert. Det är heller inte lätt att klura ut förövaren, författaren lämnar inte för många ledtrådar, men ändå känns slutet helt rätt. Det är en ganska lättsmält historia som passar till en stunds förströelse under sommarledigheten.
Mottagen: 11 juni 2012
Anmäl textfel
