LitteraturMagazinets recension
av Att döda en människa : På spaning efter det första kriget, Björn Hagberg
När svaret är krig, vad är då frågan?
I en medryckande blandning av deckarstil och resereportage skildrar Björn Hagberg och Martin Widman med populärvetenskaplig skärpa sin jakt på det första kriget. Enkla frågor driver författarna över världen. När började vi kriga? Vad betyder svaret på frågan för oss som människor?
Frågorna griper snabbt tag, förgrenar sig och kastar oss mellan trätande professorer och olika försök att förklara hur det ligger till. Vi tvingas fundera över vad krig egentligen är, hur spåren av det tolkas i ljuset av en föränderlig samtid och vad som går att veta om människans innersta natur.
Hagberg och Widman lyckas levandegöra försvunna epoker och komplicerade teorier från forskarhåll i en vardagligt opretentiös stil. Argument för och emot olika uppfattningar avlöser varandra, där grunden spåras tillbaka till Rousseaus ädle vilde och Hobbes allas kamp mot alla. Bilden nyanseras genom möten med företrädare för modern forskning på varierande fält. Ligger krigiskheten evolutionärt betingad? Uppstår kriget först med jordbruk, ägande och samhällsbygge? Vad betyder sentida insikter i soldaters beteende i strid för tolkningen av människans natur?
Eftersom författarna inte driver en egen tes utan skalar av lager på lager som en deckare ska jag inte avslöja svaret de kommer fram till här. På vägen ger de många utvikningarna om skilda sätt att se på saken en spännande genomlysning av olika vetenskaper som bidrar med egna synvinklar. Hagberg och Widman lyckas göra alla dessa ofta motsägelsefulla teorier begripliga och intressanta. De tydliga personporträtten andas ibland litet av genikult – det är många briljanta herrar som passerar revy – medan inlevelsefulla miljöbeskrivningar lyfter läsningen vidare mot nästa förklaringsmodell.
Svaret på frågan beror naturligtvis på hur krig definieras. Författarna ansluter sig till en skarpsinnig formulering av Raymond C. Kelly, att krig råder när en människa dödas eller skadas i strid som representant för en grupp. Formuleringen utmanar författarna att söka det första kriget bland arkeologiska lämningar från stenåldern och längs evolutionära spår bakåt med paralleller till schimpanserna, våra närmsta släktingar. Inte minst blir tolkningen av arkeologiska fynd avgörande – vad är i själva verket tecken på krig? Eller tolkningen av biologiska och psykologiska data, även från modern tid – vad visar på en krigisk läggning eller tvärtom?
Jag kan inte skaka av mig intrycket att författarna följer en formel. De tassar i allt snävare stråk kring frågan om människans benägenhet till våld och krig i ett konstruerat lopp för att upprätthålla mitt intresse. De skildrar möten med än den ena sidan, än den andra, och kastar sig däremellan utan att ställa dem skarpt till svars. I stället växer en väv av olika frågor och begrepp långsamt fram där motiven ömsom överlappar eller befinner sig så långt ifrån varandra att trådarna blir svåra att följa. Talar de ens om samma sak?
Sammantaget blir berättelsen om sökandet efter det första kriget en upptäcktsresa i vetenskaplig metodik. Det är en het fråga forskarna och författarna söker svaret på och det är lätt för den oförsiktige att bränna sig. Frågan engagerar och är lätt att ha en förutfattad mening om. Oavsett om människan är krigisk eller inte till sin natur är vi ändå uppenbarligen kapabla till fredlig samvaro. Hur och varför är frågor som framträder i kontrast till bokens huvudtema och erbjuder visst hopp om vår gemensamma framtid.
Mottagen: 4 oktober 2016
Anmäl textfel
