LitteraturMagazinets recension
av Djävulens pentagram, Björn B Jakobsson
Rysare utan den rätta suggestiva stämningen
Udda karaktärer, små samhällen och övernaturliga händelser. Men Twin Peaks-känslan innefinner sig inte. Det blir aldrig särskilt kusligt.
Med ”Djävulens pentagram” avslutar Björn B. Jakobsson sin löst sammanhängande rysartrilogi. Liksom de två tidigare skräckromanerna är handlingen i ”Djävulens pentagram” placerad i en liten ort i Norrland. Det är en miljö som gjord för moderna rysare. Tyvärr når inte denna rysare de höjderna trots goda ambitioner.
Huvudperson är journalisten Petra Nurmin som återvänder till trakterna i närheten av Kiruna för att göra ett reportage om Greta, en synsk flicka som har hjälpt polisen med att lösa mordfall. Det blir också en resa tillbaka i tiden för Petra som återupplever starka minnen från sin uppväxt. Det känns dock lite väl konstruerat när de mystiska händelserna i byn Puoltsa visar sig ha samband med hennes personliga historia.
Petra är praktiskt lagd och skeptisk till Gretas förmågor, däremot möter hon ett barn som far illa och blir omedelbart berörd av fallet. Hennes morbror är polis och berättar för henne om mordfallen och Gretas vittnesmål. Dessutom har han tillgång till mer inofficiella uppgifter och lokala teorier som pekar mot någon sorts djävulsdyrkan i byn. Håller Greta och hennes mor på med någon form av sataniska riter, eller är de offer för illvilliga rykten och utstötta från samhället?
Det som är det mest intressanta temat i boken är hur personer, framför allt barn, reagerar i en utsatt situation. Religiös fanatism, övergrepp inom familjen, pöbelmentalitet mot den som är annorlunda är alla beståndsdelar som finns med i boken. En del flyr, andra uthärdar och väntar på möjlighet till bekräftelse eller revansch.
Jakobsson har befolkat sina romaner med lite udda karaktärer som man gärna träffar på i små samhällen. Utifrån kan deras beteende te sig skrämmande och parat med en del ruskiga händelser finns det möjlighet att bygga upp något riktigt rysligt. Det magiska norrskenet, femhörniga stjärnor och hemlighetsfulla nåjder används i romanen för att skapa en övernaturlig stämning. Det blir dock aldrig riktigt kusligt på riktigt.
Språket är oerhört viktigt för att en bok ska kunna skrämmas. I ”Djävulens pentagram” är beskrivningarna detaljrika och ganska rakt på, vilket för handlingen framåt men det skapar inte någon suggestiv känsla hos läsaren. Det hela utvecklar sig mer till en thriller med lite för många vändningar för att bli riktigt medryckande och trovärdig. Vissa situationer verkar skrivna för att skapa mer dramatik, men blir mest lite konstiga i sammanhanget, till exempel när Petra ganska abrupt ska avbryta sin vistelse trots att man som läsare inser att det inte verkar särskilt troligt.
Upplevelsen av läsningen är lite som att ”Carrie” möter Camilla Läckberg, var och en får avgöra om det är till bokens fördel. Det är en effektiv och ganska lättsmält bladvändare om utsatta människor där författaren har gjort allt för att få till ett så dramatiskt slut som möjligt. Men det saknas några avgörande ingredienser för att riktigt gripa tag.
Mottagen: 20 maj 2014
Anmäl textfel
