Vad ska man kalla Birgit Häggkvists kusliga texter? Studier kanske, i utstötningens primitiva och grymma mekanismer. De utspelar sig i kamratgäng och på skolgårdar och handlar om hatet mot svaghet, mot offret, mot den som inte förmår försvara sig. Alla spelar med, ingen vill se vad som pågår, inte heller de vuxna. Föraktet blir till sist också den mobbades eget, och historien skruvas mot en allt hemskare men obönhörlig logik. Sällan har man sett de psykologiska överenskommelser och rangordningsplaceringar som sker mellan människor i det tysta så ohöljt skildrade i sin råa brutalitet.
Birgit Häggkvist beskriver det mörkrets hjärta som kan finnas hos oss alla, mitt i den triviala vardagen, där maktlystnad, rädsla, skam och skuldbeläggande ingår en livsfarlig pakt.

Birgit Häggkvist har tidigare givit ut två diktsamlingar samt romanen Den blödiga, 1995.

”Det finns dom som man bara behöver säja till Du är ju förfan kobent och dom kan ha hur normal benställning som helst men genast rodnar dom och känner sej träffade och man ser hur den där löjliga kobenta bilden av dom obevekligt kletar sej fast ovanpå den verkliga i hjärnan på dom.”

Om inte ordet gastkramande var så inmutat för myspysiga skräckfilmer så skulle jag använda det om Birgit Häggkvists noveller.

Björn Gunnarsson Göteborgsposten

…säkert sannare än allt som skrivits både teoretiskt eller i form av vittnesmål av utsatta eller förövare. Fenomenen har skildrats förr, men aldrig så isande sant.

Göran Hägg Månadsjournalen

Titelnovellen handlar om mobbning och om ni tror att ni har läst om det förut kan jag bara säga att nej, det har ni inte. Jag har letat i minnet, men det finns ingenting som kommer ens i närheten av detta. Den här novellen borde ingå i skolans läromateriel. Den borde läsas högt, diskuteras, tummas och slitas, för som skildring av förtryck, utstötning och förödmjukelse är det så gott som oöverträffat.

Marie Peterson Dagens Nyheter