"Han öppnade munnen och sa att jag var bäst. Att jag var den mest begåvade elev han nånsin hade haft.
Det hade blivit dödstyst i klassen. Det var den sortens tystnad som när man på en gång vet att nånting förfärligt är på väg att hända ---"

Det går bra i läroverket för huvudpersonen i Birgit Häggkvists självbiografiska roman från Norrbotten. Men ju bättre det går desto mer växer en skuldkänsla hos henne, gentemot de mindre framgångsrika kamraterna och gentemot föräldrarna som aldrig fått studera som hon, ja "gentemot alla människor i hela världen som skulle ha velat studera men inte fick det".

Få kan som Birgit Häggkvist skildra outsagda känslor och osynliga men orubbliga hierarkier. Här gestaltar hon ett högt inre och yttre tryck i en berättelse om en flicka som är lika begåvad som omöjlig att kuva.

"Han öppnade munnen och sa att jag var bäst. Att jag var den mest begåvade elev han nånsin hade haft.
Det hade blivit dödstyst i klassen. Det var den sortens tystnad som när man på en gång vet att nånting förfärligt är på väg att hända, att det ännu är en halv sekund kvar och att man kunde lika gärna vara förlamad från huvud till fot för om en halv sekund kommer det förfärliga obevekligt att ha hänt."

Det går bra för huvudpersonen i Birgit Häggkvists självbiografiska roman från Norrbotten. Men ju bättre det går och ju mer beröm hon får desto mer växer en skuldkänsla hos henne, gentemot de mindre framgångsrika kamraterna och gentemot föräldrarna som aldrig fått studera som hon, ja "gentemot alla människor i hela världen som skulle ha velat studera men inte fick det".

Hon har trott att i realskolan eller åtminstone i läroverket ska hon få uppleva Det Oerhörda, en tankevärld av ett helt annat slag än den handfast vardagliga som präglar den miljö hon själv kommer ifrån. Men gradvis upptäcker hon att inte heller i lärarnas huvuden vibrerar tankarna av den angelägenhet och spänning hon drömt om.
Det gör däremot denna roman. Få kan som Birgit Häggkvist skildra outsagda känslor och osynliga men orubbliga hierarkier. Här gestaltar hon ett högt inre och yttre tryck i en berättelse om en flicka som är lika begåvad som omöjlig att kuva.

Pressröster om Försöksråttan, 2001:

Hon är en stilvirtuos författare som kan konsten att göra också novellen farligvoch riskabel - för läsaren. Försöksråttan är mycketvobehaglig och mycket bra.
Svenska Dagbladet

Om inte ordet gastkramande var så inmutat för myspysiga skräckfilmer så skulle jag använda det om Birgit Häggkvists noveller. Här är skräcken allt annat än en mysig kittling ovanpå en grundläggande trygghet. Snarare framstår skräcken och makten som en vidrig naturkraft, en kraft utan undanflykt.
Göteborgs-Posten

"Han öppnade munnen och sa att jag var bäst. Att jag var den mest begåvade elev han nånsin hade haft.
Det hade blivit dödstyst i klassen. Det var den sortens tystnad som när man på en gång vet att nånting förfärligt är på väg att hända, att det ännu är en halv sekund kvar och att man kunde lika gärna vara förlamad från huvud till fot för om en halv sekund kommer det förfärliga obevekligt att ha hänt."

Det går bra för huvudpersonen i Birgit Häggkvists självbiografiska roman från Norrbotten. Men ju bättre det går och ju mer beröm hon får desto mer växer en skuldkänsla hos henne, gentemot de mindre framgångsrika kamraterna och gentemot föräldrarna som aldrig fått studera som hon, ja "gentemot alla människor i hela världen som skulle ha velat studera men inte fick det".

Hon har trott att i realskolan eller åtminstone i läroverket ska hon få uppleva Det Oerhörda, en tankevärld av ett helt annat slag än den handfast vardagliga som präglar den miljö hon själv kommer ifrån. Men gradvis upptäcker hon att inte heller i lärarnas huvuden vibrerar tankarna av den angelägenhet och spänning hon drömt om.
Det gör däremot denna roman. Få kan som Birgit Häggkvist skildra outsagda känslor och osynliga men orubbliga hierarkier. Här gestaltar hon ett högt inre och yttre tryck i en berättelse om en flicka som är lika begåvad som omöjlig att kuva.