LitteraturMagazinets recension
av Judejävel, Bernt Hermele
Personligt om att ifrågasätta sitt arv
Journalisten och författaren Bernt Hermele växte upp i ett judiskt hem på Södermalm på 1950-talet. "Judejävel" skildrar hans egna tankar om arv, identitet och samhörighet.
Rätt så sent i livet började Bernt Hermele ifrågasätta sin tro och sin judiska tillvaro. Han blev hårt kritiserad av forna vänner och medlemmar i den judiska församlingen i Stockholm. Somliga kallar honom förrädare, några förstår hans behov att diskutera och kritisera, berättar han i sin nya bok "Judejävel". Själv visste han inte ett tag om han ens kunde eller ville kallas sig jude längre.
Bernt Hermele föddes på 50-talet i Stockholm och växte upp i ett ortodoxt judiskt hem, ja innesluten i en judisk kultursfär. Han var femton år gammal när han första gången besökte ett icke-judiskt hem. Han gifte sig, fick barn som också uppfostrades i samma anda. Han arbetade i den judiska församlingen, levde med de judiska traditionerna.
Påsken 2002 blev hans mamma ett av offren för en självmordsbombare som sprängde ihjäl trettio människor på ett hotell i Israel. Det fick Bernt Hermele att, när chocken hade lagt sig, börja fundera på hatet, våldet och motsättningarna i Mellanöstern. Fram till dess hade staten Israels existens och sionismens behov av stöd varit en självklarhet för honom.
Tankarna ledde honom så småningom till att kritisera det land som han tidigare stöttat. Bosättarnas expandering, de oproportionerliga vedergällningsvåldet mot palestinierna och de israeliska styrkornas framfart under Gazakrigen hjälpte till. Han såg hur Israel finns på palestiniernas bekostnad och hur den israeliska staten gör anspråk på att tala för alla judar i världen.
Så Bernt Hermele tog avstånd. Det väckte starka känslor hos hans vänner, somliga skällde ut honom, andra drog sig undan. Någon enstaka förstod värdet av att stöta och blöta värderingar som man vuxit upp med.
Bernt Hermele skriver klart och osentimentalt om sin modiga resa. Han har en närhet och nerv i berättandet i de avsnitt som han själv figurerar i. I andra kapitel redovisar han bland annat den judiska församlingens liv i Stockholm under 1900-talet, motsättningarna mellan etablerade liberala judar och ortodoxa som invandrade runt andra världskriget. Då skriver han mycket mer försiktigt. Och då blir det också lite tråkigare att läsa.
Mottagen: 19 april 2016
Anmäl textfel
