Recension av Ni älskar dem inte, Belinda Bauer
Bauers trea får godkänt – trots en gräslig historia
Hur många mord och andra brott tål ett samhälle egentligen? I Belinda Bauers tredje deckare "Ni älskar dem inte" inträffar nya hemskheter i byn Shipcott, Exmoorheden.
I "Ni älskar dem inte" har Steven Lamb en framträdande roll. Han var också huvudperson i den första Bauer-boken "Mörk jord" där han tampades med en seriemördare. I den andra boken "Skuggsida" utgjorde han mer en biperson, men berördes i alla fall känslomässigt av ett mord. Det var mordet på bypolisen Jonas Hollys fru Lucy, som Steven kände djup vänskap med och beundrade.
I den här boken finns också romantik. Steven har mött sin första förälskelse och den spirande tonårskärleken är bokens positiva innehåll. Våld mot barn har alltid berört mig illa och här kidnappas barn ur bilar, där de sitter ensamma och väntar på föräldrarna. I stället finns en lapp på ratten ”Ni älskar henne inte”, pronomenet byts mot ”honom” eller ”dem” beroende på barnets kön. Inte ens i en skolbuss är barnen säkra. När chauffören stannar för att slå en drill kidnappas de båda barnen som finns i bussen. Att kidnapparen lyckas slå till i detta ögonblick är lite svårsmält. I pressen kallas kidnapparen "Flöjtspelaren" efter "Flöjtspelaren från Hamelin".
Belinda Bauers deckare har en mörk och lite skrämmande psykologisk underton. Förutom kidnappningarna så väcker polisen Jonas Holly, som precis återkommit från sjukskrivningen efter mordet, osäkerhet hos de poliser som utreder barnens försvinnanden. Ingen vet riktigt hur man ska bemöta honom och själv är han utmärglad, fåordig och avvisande. Steven Lamb är rädd för Jonas Holly, han har en misstanke om att det var Holly som mördade sin fru.
Den som läst den föregående boken är spänd på vad som ska hända med Jonas Holly. Det är något fel på honom, som också poliserna anar, ändå är polisen Rice lite tänd på honom och bjuder ut sig själv till ingen nytta. Holly nappar inte.
Psykologen som friskskrev Holly gjorde det eftersom hon inte kunde peka på något onormalt, ändå kände hon sig hotad och kalla kårar rann ner längs hennes rygg. Holly uppträder ganska normalt, han ställer upp för skallgång efter barnen på den vida Exmoorheden, han kommer rusande till undsättning när Stevens lillebror Davey försvunnit.
Författaren skriver onekligen mycket fängslande. Spänningen är hela tiden på topp. Ibland är hon alldeles för detaljerad i sina beskrivningar av offrens situation. Egentligen är historien ganska gräslig. De kidnappade barnens upplevelser får mig att känna ett visst motstånd mot historien och lite äckel, men i det stora hela måste jag ge författaren godkänt.
Mottagen: 16 september 2012
Anmäl textfel