LitteraturMagazinets recension
av Dikter i urval 1974-2004, Barbro Lindgren
Det är lätt att falla pladask för Barbro Lindgrens dikter
Barbro Lindgrens dikter tål att återvändas till många gånger. Men varför ger Norstedts bara ut ett urval? Ge oss mer!
Det är svårt att inte älska Barbro Lindgrens författarskap, både de verk som riktar sig till vuxna och till barn – gränser som för övrigt inte är särskilt viktiga just i fallet Barbro Lindgren.
Som poet har Lindgren skrivit ett stort antal diktsamlingar och när Norstedts ger ut en volym är det inte hennes samlade dikter, utan ett urval. Tyvärr – personligen har jag mycket svårt för beskärning i poetiska författarskap. Jag vill ha allt!
Som poet är Lindgren inte rädd för det enkla, det som gränsar till naivitet. Hon vågar uttrycka liv och död precis så avskalat naket som det ofta är. Vare sig hon skriver om naturen, barndomens alldeles egna land eller om anhörigas sjukdom är det med en välavvägd blandning mellan detaljer och väsentligheter.
När något kommer tillräckligt nära det patetiska utan att skygga undan blir det inte ett dugg patetiskt – bara starkt. Som här:
En ensam fågel var hon
stod alltid ett stycke ifrån
cyklade sina egna vägar
Men så mötte hon Nisse
den lättrörde
inte längre unge ordvirtuosen
Och han grät floder av tårar
när denna skygga fågel
denna envisa lilla cyklist
blev kvar i hans rum
och lutade sin cykel
mot hans hus
Jag skulle kunna citera mycket mer, men jag slutar här. Det är svårt att inte hitta favoritrader som säger precis det där som jag själv aldrig har kunnat uttrycka. Det är oerhört svårt att inte falla pladask för Lindgrens sätt att blanda de tonfall vi annars viger åt enbart en viss genre eller en viss ålder.
För den som är människa och dessutom har tillgång till sin inre människa är det lätt att genom Lindgrens dikter hitta sig själv och sina känslor. Samtidigt är det märkligt svårt att minnas dikterna efteråt. De är inte sådana som etsar sig fast, snarare undflyende, för luftigt lätta för att verkligen kunna greppas eller fångas. De måste återvändas till, gång på gång på gång.
En av få saker jag har svårt för är det faktum, som även andra kommenterat, att ordet "tvåmetersnegrerna" dyker upp i en dikt från 1992. I ett urval kunde väl just en sådan dikt ha utgått – den visar inga tendenser till att behöva ingå. Och om den ändå ska vara med vore det fint med någon form av kommentar från författaren.
Annars har jag, som sagt, ett enda problem med detta urval: just att det är ett urval. Låt Lindgrens alla dikter få rymmas inom samma pärmar, hur tjock boken än blir.
Mottagen: 24 januari 2015
Anmäl textfel
