Recension
av Inferno, August Strindberg
En färd in i Strindbergs inferno
Känner du till "Inferno" av August Strindberg? I så fall, vad känner du till? Själv visste jag att "Inferno" var Strindbergs självbiografiska berättelse om sin galenskap. Det stämmer väl på sätt och vis – men inte riktigt.
"Inferno" har en berättarröst som påstår sig vara August Strindberg själv. Denna berättare är bosatt i Paris och har just skilts från hustru och barn för att satsa helt på “vetenskaperna”, det vill säga alkemin – konsten att göra guld. För denna dröm offrar berättaren sina pengar, sina bekantskaper, sin familj och sin sinnesro.
Berättaren utvecklar förföljesemani och är övertygad om att vara hotad till livet av fiender utrustade med electricitet. Allting blir till tecken på antingen fiendernas ondska eller någonting som har med makterna att göra. Djävulen, gud, demoner. Musik hörs som inte finns. Eller finns den? Symboler syns överallt och berättaren tror stenhårt på att dessa symboler har någonting att säga.
Kort sagt: "Inferno" kan läsas som berättelsen om hur livet såg ut för psykotiska människor innan det fanns neuroleptika (antipsykotisk medicin). En sådan läsning sker dock på tvärs mot berättarrösten, som aldrig “vaknar upp” ur detta. Det finns inget skede där berättaren säger “Okej, jag var galen, nu mår jag bättre, titta så tokig jag var”. Istället förklaras allt som sker med hjälp av Swedenborgs skrifter och diverse ockultism. Det som gjorde mig förvånad var dessutom den starka gudstron (mot slutet blir berättaren katolik). Jag har alltid trott att Strindberg var ateist, fast det bara gällde den unge August.
"Inferno" ger mig en mycket rikare, vidare och mera mångfasetterad bild av August Strindberg – samt en vilja att lära mig mer om denne ikoniserade författare.
Mottagen: 20 september 2012
Avslutning på Dramaten
Snart avslutas Strindbergåret
Läs mer ...
Strindbergs roman från 1888 på pockettoppen
Bokcirkeltrend hypar "En dåres försvarstal"
Anmäl textfel
