Recension
av Till offer åt Molok, Åsa Larsson
Helt klart Åsa Larssons bästa
Åsa Larsson använder sig av samma tema som ses hos så många andra författare, det vill säga att händelse långt tillbaka i tiden kan påverka händelser i nutid.
Styrkan hos Åsa Larsson ligger i själva miljöbeskrivningarna, Kiruna med omnejd, och hemmiljöer med trasmattor, brickor i broderade brickband, slagbord och utdragssoffor. Människorna är kärva och självständiga. Hennes personporträtt är starka, de känns oerhört levande, men den enda person som funnits i verkligheten är disponenten Hjalmar Lundbohm. Historien om hans kärleksaffär för hundra år sedan har författaren dock hittat på.
Jag blir något konfunderad över bokens titel, som känns något missvisande. Jag hittar inga händelser som kan knytas till religiösa motiv. Molok var en babylonisk, men även kananeisk gud, som också ibland kallas Baal. Till guden offrades barn, som var det mest värdefulla människan hade.
Vi möter återigen åklagaren Rebecka Martinsson, hennes hundar Vera och Snorvalpen och polisen och hundföraren Krister Eriksson, hans hundar Tintin och Roy. Hundarna tillför mycket till berättelsen och trots att jag inte är någon hundmänniska så charmas jag av Rebeckas hundar, som är så olika varandra, både i temperament och lydnad. Här finns naturligtvis också polisinspektör Anna-Maria Mella och hennes kollegor.
Sjuåriga Marcus farmor Sol-Britt hittas mördad i sin säng, men sonsonen Marcus är försvunnen. Han hittas sovande i en lekstuga en bit från huset. Han minns inte, eller vill inte minnas, varför han flytt ut genom fönstret mitt i natten. Han vill inte prata om det, nu vill han bara vara en vildhund. Polisen Krister tar hand om honom tills vidare och tillåter att han får sova skönt nerbäddad i hundkojan tillsammans med hunden Vera, medan Krister sover i tältet utanför.
Rebecka plockas bort ifrån fallet med motiveringen att det kan anses som jäv eftersom hon bor i samhället. Hon blir minst sagt arg och börjar fundera över varför Sol-Britts hela släkt varit så olycksförföljda, släkten har nästan utplånats. Hennes frågor leder henne tillbaka till början av 1900-talet när lärarinnan i municipalsamhället Kiruna blev med barn med disponenten. Beskrivningen av kvinnornas situation för hundra år sedan påminner oss om hur långt vi egentligen har kommit, även om det är en bit kvar.
Det är en mycket bra och välskriven deckare, snudd på att vara en riktig bladvändare. Jag blir överraskad och djupt berörd av ett dödsfall i slutet av boken, överraskad därför att de tidigare dödsfallen gått känslomässigt så obemärkta förbi. Kanske är det för att händelsen är totalt oförutsedd och att gestalten har gett berättelsen bredd och trivsamhet. Oavsett vad, så är det skickligt av författaren och helt oväntat.
Åsa Larsson hör definitivt till de bättre svenska deckarförfattarna och jag hoppas att jag inte behöver vänta så länge som fyra år på hennes nästa bok.
Mottagen: 26 november 2012
"Till offer åt Molok" prisad
Åsa Larsson skrev årets bästa deckare
Läs mer ...
Anmäl textfel
