LitteraturMagazinets recension av Konsten att ha sjukt låga förväntningar, Åsa Asptjärn
Underhållande debut med hög igenkänning
Åsa Asptjärns debutroman ”Konsten att ha sjukt låga förväntningar” bjuder på en härlig läsupplevelse där jag både skrattar högt, skäms och känner igen mig.
För Emmanuel Kent är livet förutsägbart: han är oskiljaktig från sin bästa vän Tore (tycker i alla fall resten av världen), han anses inte vara speciellt spännande trots att han har stor potential (tycker han själv).
Emanuel Kent har nästan samma namn som nån filosof han knappt vet vem det är, och det gör honom knappast mer intressant. Istället försöker han att ha så låga förväntningar som möjligt på tillvaron. Om man inte förväntar sig någonting är ju chansen att man blir glatt överraskad större.
Det är bara det att Emanuel alltid umgåtts med Tore. Alla i klassen verkar tro att de sitter ihop, men Emanuel känner att han har större potential. När Bianca börjar i klassen ser han sin chans – samtidigt som Tore är borta från skolan bildar Bianca, han och klassens drottning Ammis ett bord i matsalen. Det är Emanuels stora chans, och han måste ta den.
Boken tar sig fram i ett raskt tempo med ett lättläst språk, och framför allt med stor underhållning. Det händer inte ofta att jag skrattar högt när jag läser en bok, men här skrattar jag åt allt ifrån karaktärsbeskrivningarna till alla pinsamma situationer som uppstår. Karaktärerna som både kan kännas stereotypa men ändå mänskliga och flerdimensionella.
Skildringen av Emanuel är det bästa av allt i den här histiorien. Att han är så smart men ändå lyckas göra bort sig hela tiden, att han lite i det tysta ändå tycker sig vara bättre än alla andra. Det blir så pinsamt att jag inte kan titta, jag måste blunda med ena ögat, samtidigt som jag måste läsa vidare. Jag vill krama om Emanuel och säga att jag fattar precis, för jag gör verkligen det, men det är också så uppenbart att han gräver sin egen grav.
På många sätt är det här en klassisk berättelse. Det finns ett ifrågasättande av vem man vill vara och vem man ska umgås med. En längtan efter att vara någon annan än den man är. Trots att det är ett tema som lyfts många gånger förut berättas den här boken på ett så underhållande och trovärdigt sätt att jag njuter redan från första sidan. Kanske är det just därför läsupplevelsen blir så stark – för att den är full av igenkänning.
Mottagen: 8 februari 2014
Anmäl textfel