LitteraturMagazinets recension av De små tingens gud, Arundhati Roy
Vackra broderier av ord
Ett par veckor efter att jag läst den tar jag upp och bläddrar i den igen. Slår upp sidor på måfå och läser lite här och där. Överallt hittar jag bara vackert utsmyckade svepande beskrivningar, inga konkreta situationer. Och ändå – när jag tänker på den – så ser jag så tydligt scenerna för min inre syn. Som om jag varit där själv, eller i alla fall sett filmen.
Boken spänner över ett halft liv. Rahel minns en serie dramatiska händelser från sin tidiga barndom, och återupplever dessa när hon åter känner samma jord under sina fötter. Hela sitt liv har hon känt en nästan magisk närhet till sin tvåäggstvilling, sin bror Estha, men livet har slit dem isär och han har slutit sig inom sig själv. När hon möter honom nu så når hon honom inte, och de kan inte tillsammans bearbeta minnerna som forsar över henne, och som målas upp för oss läsare.
Boken utspelar sig i Ayemenem i sydöstra Indien, och det känns nästan som jag varit där när jag läst boken. Jag vet i alla fall hur det doftar i regnet, hur löven känns mellan fingertopparna och jag har hört ljudet av grodorna vid flodbädden.
De små tingens gud är en bok om att vara barn mitt i en överväldigande verklighet. Om att möta fasor som lämnar oläkbara sår och om att överleva och gå vidare.
Mottagen: 25 januari 2012
Anmäl textfel