Under Michel de Montaignes 1500-tal betydde ”essä” ungefär övning eller smakprov. Ordet fanns också som verb, essayer: pröva, testa. När Montaigne började skriva använde han ordet främst som ett aktivt verb som beskriver hans sökande och prövande texter. Efter några år av essäistisk verksamhet kommer han också att kalla resultatet för essä: en ”essä” betecknar med andra ord både en aktivitet och ett resultat. Och så har det förblivit i den rika litterära tradition som har Montaigne som upphovsman.

I volymen "Essä" – som på en gång är en antologi och en historik – diskuteras essän som genre, som impuls och som tidsavtryck. Bokens inledning presenterar olika teorier om essän och därefter följer ett generöst urval essäer från Montaigne och Ludvig Holberg till Susan Sontag och Horace Engdahl. Variationen vad gäller ämnen och tonlägen är stor: vardagliga gatuscener samsas med filosofisk introspektion, personliga brev med skarpsinnig samtidskritik. Men så är essän också – vid sidan av romanen – den rymligaste av former.

Varje essäist och varje essä i volymen får en utförlig introduktion och dessa kommentarer bildar sammantagna en historisk linje och skisserar därmed essäns utveckling. Boken avslutas med fyra essäer om essäer. Där diskuteras essäns återkommande tematik, dess åtbörder och varianter, dess fenomenologi.