LitteraturMagazinets recension av Sista paret ut, Arne Dahl
Pulshöjande men tröttsam slutstrid för Opcop
Det är rätt mycket samma lika i Arne Dahls fjärde och sista kriminalroman om Opcop-styrkan i Haag. De globalt jobbande kriminella är kallhamrat påhittiga och handlingen driver till sträckläsning. Men jag blir mest engagerad i Opcop-chefen Paul Hjelms själsliv.
Genmanipulation, narkotika och privata demokratiföraktande säkerhetsföretag – se där tre lukrativa grenar i den globala ekonomin som lockar till sig både maffiagrupperingar och riskkapitalister. Ett dataintrång i ett svenskt spetsforskningsföretag sätter Paul Hjelm och Opcop på spåren. Den hemliga avdelningen inom Europol har konfronterat brottslighet i de här branscherna i tidigare böcker. I ”Sista paret ut” drar det ihop sig till slutstrid.
Paul Hjelm skickar ut sina styrkor i par efter par till Europa, Kina, USA. Mellan- och Sydamerika är också med på ett hörn. De virkar fram en skrämmande maktkonstellation och en bild av en nära framtid där demokratiska ideal står sig ganska slätt. Kvar i högkvarteret i Haag sitter Paul Hjelm, så småningom ensam och med en känsla av att inte längre vara mer än en hubb, någon som information passerar igenom för att tas om hand och bearbetas av andra. Han tvivlar också på sin kompetens efter tidigare ha skickat två medarbetare i döden. Därför går han i terapi, och det bjuder på mer eftertänksamma partier i handlingen. Men terapeuten blir efterhand mer engagerad i den världsomspännande brottsligheten än i Hjelm och kommer med uppslag om hur fallet ska lösas.
Under läsningen pendlar jag mellan att tycka att plotten är pulshöjande, spännande och otäck och att den drar lite tröttsamt mot science fiction (som jag inte är förtjust i). Eller är det Sf? Genforskningen finns och är en bra bit på väg, svinrika samvetslösa människor finns också, ja, och Kina är en stormakt med i alla fall delvis galopperande brutal kapitalism och en enpartiledning kan tänkas vilja skydda sin maktposition med alla medel.
Fascismen finns runt hörnet både där och här.
Men ändå. Kan dom vara så jävliga, som min gamle far skulle ha undrat.
I sista kapitlet tror jag att författaren själv blir lite trött på sin svartsynta skildring av den globaliserade kriminaliteten, han låter en av Opcops medarbetare lätta upp stämningen och med en förvissning om att demokratin ändå står emot attackerna. Den är djupt rotad, säger medarbetaren. Han lägger inte till att den måste försvaras varje dag.
Det kanske är underförstått för en Opcop-snut.
Mottagen: 29 juni 2014
Arne Dahl prisas för ny bok
"Viskleken" bästa deckaren 2011
Anmäl textfel