LitteraturMagazinets recension
av Ondskans ekon, Arnaldur Indridason
Ännu en besvikelse
Nu har jag kommit tillbaka till islänningen Arnaldur Indridason. “Ondskans ekon”, hans tredje bok med den pensionerade polisen Konrad, ges ut på svenska.
Tidigare har jag med stor spänning läst alla de romaner med kriminalinspektör Erlendur som inledde hans författarskap. Så kom en trilogi från andra världskriget, och då var inte Erlendur med. Jag blev besviken. Likadant i dag. Jag säger: Läs debuten “Glasbruket” från 2003 och de följande volymerna till och med “Den som glömmer” från 2015! Jag kan i alla fall inte uppskatta de nyare lika mycket.
Typiskt för Indridason är att de fall han skriver om kan ligga långt borta i tiden, så också i “Ondskans ekon”. En äldre kvinna, Valborg, hittas mördad i sin lägenhet. Det är nutid. Men hon hade varit i kontakt med Konrad när hon letade efter den dotter som hon lämnade bort efter födseln. När han får reda på att Valborg är död ångrar han att han inte hjälpte henne mer. Han börjar nysta i trådarna.
Konrad söker upp person efter person. Kretsen blir större och större. Det blir många namn att hålla reda på. Hur gick det till när Valborg födde sitt barn? Vem tog hand om det? Varför ville hon inte behålla det?
Det blir inte mindre komplicerat av frågan om vem som tog livet av Valborg. Hade det något samband med hennes dotter? Dessutom börjar Konrad reda ut omständigheterna efter sin fars våldsamma död. Det gick rykten om att han och en kompanjon hade lurat äldre damer på pengar. De låtsades ha kontakt med andra sidan. Tron på det övernaturliga är ofta en ingrediens i isländska romaner och tv-serier.
Här finns en hel del intressanta omständigheter, men undersökningen går sakta framåt. Spänningen stegras inte heller mot slutet som sig bör. “Ondskans ekon” är ingen bladvändare. Jag känner mig inte särskilt lockad att följa Indridasons fortsatta författarskap.
Mottagen: 12 juli 2022
Anmäl textfel
