LitteraturMagazinets recension
av Det tyska huset, Arnaldur Indridason
Ny deckarserie börjar segt
Vad har hänt med Arnaldur Indriðason? Han har länge varit Islands populäraste deckarförfattare. Nu inleder han med ”Det tyska huset” en ny serie med polisen Flóvent som utredare. Kriminalaren Erlendur är utbytt när Indridason går tillbaka till krigets 1940-tal. Det har trots tidsmarkören blivit segt, tråkigt och utan atmosfär.
Jag har läst alla Indriðason och känner Erlendur sedan länge. Han är en medelålders luggsliten undersökningsledare, skild och har en tonårsdotter som är ute på farligt vatten. Hans förflutna spelar roll för de fall han tar sig an. När Erlendur var en ung pojke tappade han bort sin lillebror under en snöstorm på fjället. Att han inte lyckades hålla fast honom leder till svåra skuldkänslor som ansätter Erlendur livet ut. Den personliga tragedin gör också att han intresserar sig för människor som försvunnit. Detta avspeglar sig i hans arbete. Det blev ett mönster för kriminalromanerna som jag mot slutet hade hunnit tröttna en del på. Men nu saknar jag Erlendur.
Flóvent i ”Det tyska huset” är ett oskrivet blad, ung och oerfaren. Speciellt är han det när han 1941 får ett ärende på halsen som kan ha att göra med den brittiska eller amerikanska ockupationen av ön. Därför får han hjälp av militärpolisen Thorson.
En handelsresande på Island, Eyvindur, hittas brutalt mördad. Det visar sig att offret råkat befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Kulan var avsedd för någon annan. Vapnet som använts riktar misstankarna mot den amerikanska militärförläggningen. Medan detta utreds får vi en rundmålning av Eyvindurs barndom och hans kärleksliv. Vi får bekanta oss med hans arbetsgivare och de konkurrerande försäljarna. Kvinnor som umgås med de utländska soldaterna har också en roll i handlingen.
Frågor ska besvaras. Har brottet personliga motiv, svartsjuka eller hämndbegär? Eller har det politiska implikationer? Har det att göra med något som hänt nyligen eller ligger svaret längre tillbaka?
Det här låter väl som det ska. Men något är som det inte ska. Varför måste jag tvinga mig att läsa ut boken? Jag har ju bett om att få recensera den. Kanske är den med sina 350 sidor för lång för just det här fallet. Det är en hel del omtugg. Det går för sakta fram. Och det är dåligt med cliffhangers som får mig att vilja vända blad. ”Det tyska huset” är förödande för min bekantskap med Arnaldur Indriðason. Här tror jag att jag säger upp den.
Mottagen: 26 december 2017
Anmäl textfel
