LitteraturMagazinets recension
av Den som glömmer, Arnaldur Indridason
Mycket går igen i Indridasons senaste
En man hittas mördad i ett kärr. Han har arbetat på en amerikansk bas i närheten. Kan han ha kommit något topphemligt på spåren? I Arnaldur Indridasons senaste roman är mycket sig likt.
Arnaldur Indridason antyder i "Den som glömmer" att hans isländske kriminalare Erlendur inte kommer att sluta intressera sig för försvinnanden långt tillbaka i tiden. Då blir jag trött. Jag känner igen lite väl mycket i hans senaste till svenska översatta deckare: återblickar, flera tidsplan och mord med närhet till politiska skeenden. Det är klart att sådant kan fascinera, men här är inte spänningen på topp.
Indridason har varit en av mina favoriter. Jag har läst alla hans deckare på svenska. De flesta utspelar sig i vår samtid, när Erlendur är en erfaren polis. I den förra boken, "Nätter i Reykjavik", var han nyutexaminerad ordningspolis men drev så framgångsrikt ett spår på egen hand att han erbjöds att fortsätta på krim.
Indridasons senaste följer tätt inpå. Erlendur är ung, det är 1979, och en man har hittats dumpad i ett kärr. Han konstateras varit död innan och ha fallit från en hög höjd. I närheten ligger den amerikanska basen med sina jättelika hangarer. Där arbetar även islänningar. Den mördade är en av dem. Kan han ha kommit något topphemligt på spåren? Det kalla kriget är hett, och skräcken för kärnvapen är utbredd.
Underliggande i "Den som glömmer" är islänningarnas antipati mot amerikanernas närvaro. Men det finns de som utnyttjar möjligheten att få tag på sprit, tobak och narkotika. Det smugglas ganska friskt. Det är fallet också på den andra nivån, 1950-talet, då den unga Dagbjört försvann. Till en tjejfest ville hon ha tag på de färskaste grammofonskivorna och ett par häftiga jeans. På 50-talet var basen dock ett mindre tillslutet område. I barackerna bodde också fattiga islänningar.
Kollegan Marion undrar varför Erlendur är så hängiven letandet efter försvunna. Han har ännu inte berättat, men vi vet sedan tidigare. Urscenen är den vinterdag för länge sedan, då det började snöa häftigt på fjället och Erlendur tappade bort sin lillebror. Det var förstås en stor tragedi för familjen, och han förföljs av skuldkänslor kring varför han överlevde och inte brodern.
Det blir en del överraskningar för både Erlendur och läsaren i den nya boken. Sanningen finns på närmare håll än man tänker sig. Indridason är en god berättare. Men de ingående miljöbeskrivningarna, både av bostäder, arbetsplatser och naturen, skapar stillastående avsnitt, vilket inte är så bra i en spänningsroman. Jag har heller aldrig förut uppfattat hans repliker som stolpiga. Men det blir de här, speciellt i dialogerna med Caroline, den amerikanska militärpolisen på basen. Det dröjer alltför länge innan "Den som glömmer" fångar mitt intresse. Då är boken nästan slut.
Mottagen: 2 oktober 2015
Anmäl textfel
