LitteraturMagazinets recension
av 47 sekunder, Arash Hejazi
Sann historia med udd och skärpa
Läkaren och förläggaren Arash Hejazis lever i Iran fram till 2009. Hans världsbild och tankesätt ligger långt från det tillåtna och han tänjer på olika gränser så mycket han kan – ibland en aning för mycket – men råkar aldrig i ordentlig konflikt med myndigheterna. Trots att tillvaron i en diktatur sätter stränga gränser för all verksamhet fortsätter Arash Hejazi att leva och verka i det land där han är född. Men 2009 ändras allt.
Den gröna vågen är stark i Iran det här året, med stora gatudemonstrationer. Och det är nu som en av demonstranterna – Neda Agha-Soltan – blir skjuten i bröstet och faller samman. Hejazi, som har sin läkarkunnighet, står i närheten och springer fram för att rädda henne men kan ingenting göra förutom att se henne dö.
Händelsen filmas av en vän till Arash Hejazi och en timme senare har de fattat det ödesdigra beslutet att lägga upp videon på Youtube. Filmklippet sprids över hela världen. Neda blir känd, men ingen vet att Hejazi är inblandad. Inte förrän en vän, den världskände författaren Paulo Coelho, gör hans identitet tydlig i medierna.
Arash Hejazi lyckas fly innan han grips och hamnar i exil där han skriver boken "47 sekunder. En berättelse om Irans förlorade generation". Sekunderna i titeln är längden på videoklippet, längden på den tid det tog för Neda att dö.
För mig som mest kände Iran genom Marjane Satrapis serieromaner och som inte kunde mer om Irans politik och historia än vad man inte kan undgå att snappa upp i nyhetsflödet var det väldigt givande att få läsa "47 sekunder". Det var dock ingen historielektion utan berättelsen grep tag ordentligt och de 327 sidorna tycktes flyga förbi. Jag längtade helt enkelt till boken när jag inte läste den och det är väl det bästa betyg en bok kan få?
När jag började läsa tyckte jag att framställningen var alltför stolpig och bitvis torr. Det torra försvinner dock rasande snabbt, istället blir det extremt angeläget och stolpigheten ser jag efter ett tag snarare som något begripligt och förlåtligt i och med att det handlar om en berättande text om ett skeende och inte om skönlitteratur. Fokus är helt enkelt inte i första hand på en språklig och berättande nivå. Det är inte berättandet i sig som spelar roll, utan de omständigheter och fakta som ska föras fram. Det hade lätt kunnat bli just så knastertorrt som jag först fruktade, men tack vare Hejazis patos och språkkänsla är resultatet en både läsvänlig och välskriven bok. Att behandla den som skönlitteratur vore ändå orättvist: det handlar om en självupplevd berättelse, inte om en roman. Det är inte litterärt högklassigt – men fyller på alla sätt och vis sin funktion.
Alltså: 47 sekunder rekommenderas varmt till alla som har någon slags intresse för världen och vår samtid, men också för alla som helt enkelt gillar sanna historier med udd och skärpa.
Mottagen: 16 februari 2012
Anmäl textfel
