LitteraturMagazinets recension
av Tingens naturliga ordning, António Lobo Antunes
Udda fåglar sjunger sina sånger kring portugisiskt nationaltrauma
Antunes speglar allmänmänskliga brister i sin egen lilla värld representerad av stadsdelen Benfica, här genom en intrikat familjehistoria ur det förflutna.
En äldre man försörjer en fattig familj för att få sova med den diabetessjuka dottern. Medan hon sover låter han sin familjehistoria skölja över henne. Huset med den dominerande patriarken, de uppvuxna barnen som håller skenet uppe och försöker finna sina egna nischer, hemligheten på vinden... Antunes skiftar från de olika personerna med lätt hand, och sticker emellan med brutala säkerhetsofficerare, galna gruvarbetare från kolonierna och andra färgstarka figurer med sin egen syn på historien.
I Antunes Benfica finns ingen fast punkt, ingen svunnen guldålder att längta tillbaka till. Och ändå vilar ett nostalgiskt skimmer över huvudpersonernas tillbakablickar, till barndom, ungdomsförälskelser, idealism.
"Tingens naturliga ordning" erbjuder en skarp genomlysning av det portugisiska samhället under militärdiktaturen och dess eftermäle. Skoningslösheten när ett maktanspråk tar över efter ett annat skildras genom personliga öden och hur de drabbar både människornas omständigheter och psyken. Antunes behärskar miljö- och personteckningen till fullo, och förmedlar bilden och känslan av ett Portugal i förfall med lysande klarhet.
Flera av Antunes figurer kämpar med sin egen berättelse, vad som är sant, påhitt eller vanföreställning. Här är alla sin egen hjälte och huvudperson. Berövade inflytande över sin egen situation målar människor besläktade med Vonneguts Billy Elliot in sig i mer grandiosa sammanhang än den maktlösa vardagen, karvar fram en utväg om än bara i fantasin.
Den vacklande postkoloniala mansrollen kräver självbedrägliga övertygelser, medan dåtidens hederskodex i stället tvingar hela släkter in i långsamt malande fördärv. Det finns något sjukt i strävan efter självtillräcklighet, det oantastliga, som tar sig olika uttryck i olika tider och människor.
Kvinnorna tvingas i stället anpassa sig – till mannens vilja, familjens behov, samhällets förväntningar – eller isolera sig i en egen värld där ingen kommer åt dem, till ett pris som inte står männens vanföreställningar efter. Och i bakgrunder grinar döden mot alla gycklarna, som för en stund försöker framhäva sin egen roll på scenen, eller med tilltagande desperation drar sig till minnes sin stund i rampljuset.
Jag kan välja att läsa "Tingens naturliga ordning" samhällskritiskt. Flera söndriga huvudpersoner söker stadga genom ett nostalgiskt tillbakablickande. Men fröna till det genom revolution och korruption söndertrasade Portugal gror redan under militärdiktaturen och kolonialsamhället.
Där "Betraktelse över själens passioner" drar åt tragikomisk burlesk medan dess huvudpersoner genomgår sin dödsdans, genomsyrar en tragisk melankoli "Tingens naturliga ordning", där dess aktörer kan hemfalla åt absurda infall. Jag finner dramat starkare i Benfica-trilogins första del, men denna helt fristående fortsättning ger en fullödigare bild av Portugals nittonhundratalstrauma. Hur den tredje delen utmärker sig från de två föregående lär visa sig!
Mottagen: 3 maj 2017
Anmäl textfel
