LitteraturMagazinets recension
av Jag vill ju vara fri, Annika Persson
Riktigt nära en stor och modig kvinna
Den här biografin har journalisten Annika Persson gjort med hjälp av av 17 papperskassar brev, dagboksanteckningar, anteckningar och memoarutkast som Lena innan sin bortgång lämnade in till Musik- och teatermuseet.
Det är en kaxigt gul liten bok, enkel att komma in i – kanske så som somliga uppfattade Lena Nyman. Men innehållet är stort och fängslande, en blandning av fint och fult som väcker starka känslor. Det är så jag tänker mig skådespelaren.
Lena Nyman föddes 1944 på Kungsholmen i Stockholm. Hon var blyg som barn och drog sig gärna undan och lekte eller läste för sig själv. Det oroade hennes föräldrar lite varför hon började på teaterskola som sexåring. Där börjar hennes bana som skådespelare. Det som skulle bli hennes liv.
Jag har sett henne som den bedrövlige grannen i "Drömkåken", den osympatiske mamman i "Svinet" och förstås som Ronja Rövardotters mamma Lovis. Älskade Lovis. Hon som kunde sjunga samtidigt som hon födde barn. De flesta av filmerna och uppsättningarna som Lena Nyman deltagit i har jag inte sett. Men jag har ändå mycket stor behållning av boken.
Vemod. Beundran. Sorg och ilska. Jag känner mycket när jag tar del av Lena Nymans delvis destruktiva historia, där missbruk har en central roll. Som starkast blir det när jag läser Nymans egna ord hämtade ur hennes dagbok. Hon lyckades med få ord fånga den nakna sanningen, vilket uppmanar till eftertanke.
Något som fick mig att stanna upp är incidenten med Ingmar Bergman som ger Nyman lektioner och säger till henne att "Du är en sån som blir den som andra vill att du ska vara. Du måste sluta med det". Varpå hon försöker sluta med det, för att vara mer som Bergman vill att hon ska vara. För att komplicera saken ytterligare älskar Rolf, Lenas dåvarande kille den mjuka Lena .
"Tänk det är väl underligt att han [Rolf] tycker om precis den Lena som jag hatar. Den jag kämpar för att bli vill han inte ha."
Jag föreställer mig Lena Nyman som en prototyp för hur kvinnokamp bedrevs på den här tiden, 60-90-tal, (och görs fortfarande i viss mån idag). Det svaga förknippades med det kvinnliga vilket föraktades. En så kallad stark kvinna strävade mot att bli tuffare, göra karriär, bli mer lik det vi brukar benämna som "manligt". Lena Nyman längtade och sökte ständigt efter kärlek men att gifta sig och skaffa barn verkade i sig inte vara någon stark drivkraft.
Hon hade sin far som förebild och kämpade i halva sitt liv för att inte bli som sin mor. Först efter sin mors död insåg hon att mamman varit hennes största stöd. Att pappan älskade en prinsessa, och när Lena inte längre vill vara det, struntade han i henne.
"VARFÖR KAN MAN INTE GILLA FOLK NÄR DOM LEVER!!!!!!!!!!!!!"
skriver hon i sin dagbok.
Läsningen om Lena Nymans liv väcker en önskan i mig om att få träffa henne. Hon verkar ha varit så härlig. Äkta, sprudlande, nära till sina känslor och klok. Jag börjar fantisera om att få sitta ner med henne och över en kopp fika samtala om det paradoxala i att kämpa för kvinnor men på samma gång förakta det som ansågs kvinnligt. Hon gjorde ju förstås som alla andra, accepterade manlighetsnormen. Var hon medveten om att hon gjorde det? Hur resonerade hon?
I samarbete med regissören Vilgot Sjöman gjorde hon i början på 60-talet den kontroversiella filmen "491", som först förbjuds av Statens filmgranskningsråd men som släpptes igenom. Samma duo gjorde "Jag är nyfiken –en film i gult" där Lena tillsammans med Börje Ahlstedt gjorde åtskilliga nakenscener. Efter detta kritiserades hennes kropp för att inte vara tillräckligt snygg. Han gick fri från kritik, förstås. Han var ju man. En intelligent kvinnokropp efterlystes. Lena svarade på kritiken med en slående text i Expressen. Hon menade att även de som inte är smala borde ha ett existensberättigande. Hon får uppskattande brev på grund av detta, men efter det vill hon för alltid bli smal. Smalare.
Läs den här starka berättelsen för att få komma riktigt nära en stor och modig kvinna.
Mottagen: 29 april 2013
Anmäl textfel
