LitteraturMagazinets recension
av Dagboken, Annelie Drewsen
Lättläst om utanförskap
Utanförskap kan se ut på olika sätt och LitteraturMagazinets Eleni Schmidt har läst tre lättlästa böcker som behandlar olika versioner av utanförskap: "Dagboken" av Annelie Drewsen, "Ditt äckel" av Per Aexandersson och "En droppe midnatt" av Jason Diakité.
Annelie Drewsen är ömsint i sin skildring av ensamhet i ”Dagboken”. Den handlar om Tarek bor ensam i Sverige, han har ingen familj eller vänner här. Rummet där han bor är inte ”hemma”. Hemma finns inte längre. Hemma har dött. Kvar finns bara minnena som gör att Tarek inte kan somna om han inte tränar stenhårt. Tarek avskyr svenska språket. Det är inte hans språk. En gång i tiden skrev han dagbok, men på arabiska, inte svenska. En dag ger hans lärare Åsa med de snälla ögonen honom en röd dagbok. Tarek vill skriva, men hur? Han har varken språk eller drömmar kvar. På litet utrymme lyckas Drewsen förmedla en oändlig tomhet, saknad och hopp på samma gång. Språket är klockrent och man känner verkligen med Tarek.
”Ditt äckel” av Per Alexandersson skildrar ett annat typ av utanförskap. Jonas är den ende homosexuelle eleven på sin skola, åtminstone känns det så. Han är kär i sin kompis Eddy som är snygg och spelar hockey. Givetvis kan han inte berätta för Eddy om sina känslor, då kanske Eddy inte vill veta av honom. Ingen får veta att Jonas är en ”bögjävel”, då börjar de mobba honom som de gjorde på hans förra skola. Det finns en kille i hans nya skola som ofta kollar på honom. Misstänker han något? ”Ditt äckel” är en medryckande bok med en intressant vändning på slutet. Det är svårt att tänka sig att svenska ungdomar idag är så pass inskränkta, men det är bra skildring av en utsatt killes tankar och hopplösa kärlek.
Den sista boken handlar om Jason Timbuktu Diakités ensamhet. Timbuktu kan vara Sveriges bästa rappare, så varför sätter jag hans självbiografi ”En droppe midnatt” som ett exempel på utanförskap? Därför att det är det. Känslan av utanförskap kan vara större än den reella, men det förtar inte känslans kraft, särskilt inte konstnärens känsla. Timbuktu må vara en stor artist med erkännande och framgång men han har aldrig känt sig som helt svensk – trots sin breda skånska – eftersom han inte är vit. Visst kan det vara svårt att andas ibland, visst är det mer grönt på andra sidan. Timbuktu pratar med sin pappa och pappans vänner, reser till USA för att träffa släktingar (varav en kommer att rösta på Trump) och gör allt för att bli hel istället för halv som han känt sig förut. Kan han lyckas med det? Jag vet inte. Jag tror att känslan av utanförskap är en del av honom och en pusselbit i hans konstnärskap. Men vem vet? Det här är en intressant bok om Timbuktu, men kanske framför allt om hans släkt. Pappan som ville förändra världen och farfar som tyckte det räckte med att göra sitt jobb och sätta mat på bordet. Läs den!
Mottagen: 18 maj 2018
Anmäl textfel
