Recension
av Oksa Pollock, de vilsnas skog, Anne Plichota
De magiska äventyren trappas upp
Den andra delen i den franska succén om Oksa Pollock och de Utjagade, har nu blivit publicerad på svenska. Den mittersta boken i trilogin är späckad med äventyr rakt igenom, och håller den röda tråden bättre än vad första delen, ”Det sista hoppet”, gör. Serien har liknats vid J.K. Rowlings böcker om Harry Potter. Det är jag beredd att hålla med om när det gäller fantasyinslagen och ”sista hoppet”, och en övergod grupp individer som kämpar mot ondskan. Plichota och Wolf matar dock läsaren med en stril ström fantasybegrepp som blir lite halvtöntiga. Jag tvivlar att det beror på översättningen. Trots att likheterna finns vill jag hålla isär Harry Potter och Oksa Pollock. När det gäller mina åsikter är det svårt att slå trollkarlen med ett blixtärr i pannan.
Efter att Gus blir fångad i en tavla beger sig stora delar av de Utjagade in i tavlan för att hjälpa honom ut. Den enda ledtråd de har till vad som hänt är en bild från Gus mobil, som hittades i ett av skolans klassrum. Fotot föreställer en dam som verkar bekant, men vem är hon egentligen, och varför har Gus tagit en bild av henne?
Väl inne i tavlan möter de mörka krafter, det ena mer otänkbart än det andra, och under tiden förklaras allt fler detaljer och figurer som finns i det gömda landet Edefia, det förlorade landet där Oksa är det sista hoppet. Samtidigt får läsaren följa vad som händer i huset i London, där de kvarvarande Utjagade måste fortsätta kämpa mot motståndarna.
Jag skulle vilja säga att denna uppföljare är bättre än den första delen. Äventyren i tavla har mer sammanhang än allt som hände i första boken. Samtidigt är det mycket nytt av fantasyinslag även i denna bok, vilket kan bli något förvirrande ibland, men Plichota och Wolf introducerar det nya på ett bra sätt. Något som stör mig är att det Oksa och Gus bråkar mest över är hans självförtroende, även i denna bok. Visst kan det vara svårt, särskilt som fjortonåring och i den position Gus befinner sig, men jag hade gärna sett en ny konflikt. Det behovet får jag å andra sidan någorlunda tillgodosett i det kärleksdrama som pågår kring Oksa, men det känns lite väl planerat och intresserar mig inte lika mycket som det troligen är tänkt att göra.
Cliffhangrarna är många, men ibland något överspelande. En bra uppföljare som förtjänar att bli läst, särskilt om man gillade första delen. ”De vilsnas skog” är till och med bättre, och med den åsikten ser jag fram emot den sista, avgörande delen.
Första meningen: Med uppknäppta kavajer och lossade slipsar sprang eleverna på Sankt Proximus skolgård omkring och vrålade så det stod härliga till.
Gillar: Att den röda tråden är mer genomgående, och äventyren i tavlan.
Gillar inte: Gus dåliga självförtroende, som tar mycket plats även i denna bok.
Mottagen: 23 juli 2012
Anmäl textfel
