Recension
av Död i skugga, Anne Holt
Anne Holt ger sig i kast med det svåraste
Anne Holt är en skicklig berättare och jag älskar hennes kriminalromaner och hennes samhällsengagemang. Den här romanen handlar om barnmisshandel i hemmet, ett brott som ofta sker i det tysta utan att någon reagerar.
Det är lätt att ta till sig det författaren skriver, samtidigt som det är så ofattbart. Hur kan någon göra illa sitt eget barn? Hemmet ska vara den trygga platsen där man alltid kan få tröst och stöd. Barn gör sig illa, de har blåmärken, men om ett barn verkar vara en riktig olycksfågel och alltid göra sig illa, borde vi inte reagera då? Är det inte bättre att agera en gång för mycket än en gång för lite?
Inger Johanne kommer till sin gamla klasskamrat Ellen, de är några tjejer som ska ha klassfest. Ellen och hennes man sitter i vardagsrummet och håller sin åttaåriga sons döda kropp. Han har ramlat ner från trappstegen och föräldrarna är förtvivlade. Inger Johanne ringer polisen, men har svårt att få kontakt. Det är den 22 juli 2011 och ännu vet hon inte om terrordådet som lamslår landet. Allt är kaos och alla är inkallade, hon får inte ens kontakt med sin man Yngvar. Så småningom anländer en alldeles nyexaminerad och nervös polis, han har bara haft trafikärenden tidigare.
Den unga polismannen är inte bara en gröngöling, han är lite udda och har en hel del fobier. Han fungerar dåligt socialt. Men som polis ser han här sin chans. Han har fått ett stort ansvar och han ska klara av det. Tyvärr är han så klumpig att han stöter sig med dem han förhör och han följer inte heller polisens rutiner. Han blir mer och mer övertygad om att dödsfallet orsakats av misshandel. Han upptäcker att en resursperson i skolan gjort två anmälningar till rektorn om misstänkt misshandel i hemmet, men rektorn har inte agerat. Klagomålen från de förhörda och åsidosättande av gängse rutiner gör att fallet tas ifrån den unga polisen. Nu ser han ingen annan utväg än att helt regelvidrigt vända sig till kriminalpsykologen Inger Johanne, som han läst så mycket om. Motvilligt låter hon sig övertygas om att allt inte står rätt till.
Bakgrunden är hela tiden den oerhörda katastrof som drabbade regeringskvarteret och ungdomarna ute på ön. Det är en angelägen roman som tar upp ett stort problem. Anne Holt skriver i efterordet: ”Det är svårt att hitta exakta siffror på hur många barn som utsätts för våld i hemmet. Detta beror delvis på att mörkertalet, sannolikt är stort.” Hur lätt är det inte att blunda om vi känner och umgås med föräldrarna och egentligen inte har sett något.
Anne Holt skriver lättläst och har ett målande språk. Det lätt att identifiera sig i vardagliga händelser. Jag gillar dock inte romanens sista mening och blir djupt besviken. Men det är en hisnande resa fram till den.
Mottagen: 5 januari 2013
Anmäl textfel
