LitteraturMagazinets recension
av Besatt, Anne Cassidy
Obehaglig och skev ungdomsbok om kärlek
Till en början är det här en ”vanlig” ungdomsroman. Men plötsligt befinner sig läsaren i en skruvad thriller.
Anne Cassidy har beskrivits som en mästare på att skriva psykologiska thrillers för ungdomar. När jag börjar läsa ”Besatt” känns den snarare som en vanlig ungdomsroman om kärlek – om Elise och Carl som förmodligen kommer få varandra på slutet. Efter ett tag börjar dock stämningen förändras, och jag inser att det inte alls är någon vanlig kärlekshistoria jag läser. Den är både obehaglig och skev.
Sjuttonåriga Elise och Carl har känt varandra i evigheter. De bor grannar, är bästa vänner, och med jämna mellanrum är det något mer. Elise som länge varit kär i Carl tänker att de snart kommer att bli ihop. De har hela framtiden öppen – och så börjar Sandy i klassen. Coola Sandy från USA som är både snygg, rolig, lång och smal. När Carl och Sandy blir ihop får Elise panik. Allt som skulle bli så perfekt känns plötsligt långt borta. Hon måste få tillbaka Carl – till varje pris.
Till en början är det här en ”vanlig” ungdomsroman. Kärlek, längtan, osäkerhet. Elise, som inombords håller på att sprängas av all sin kärlek till Carl, visar förstås ingenting utåt. Istället väljer hon att träffa andra killar för att göra Carl svartsjuk, och visa att hon minsann är något att ha.
Kärlekskranken i mig börjar hoppas att de ska få varandra. Jag vill bläddra till sista sidan för att se om slutet är som jag både hoppas och förväntar mig, men en bit in i boken blir stämningen en annan. Plötsligt är jag inne i en skruvad thriller där huvudpersonen bara blir mer och mer besatt – sympatin för henne sjunker samtidigt som spänningen stiger.
Det som är otroligt snyggt är att den här skevheten kommer långsamt. Att jag får en smygande känsla av att det här inte är normalt, men att jag inte har någon aning om när det började. Har Elise alltid varit lite skruvad, eller började det oskyldigt och stegrades allt eftersom? Något annat jag fastnar för är att ingenting är svart eller vitt. Elise känns varken normal eller galen, i en gråzon pendlar hon där emellan, vilket också förstärker känslan av att skevheten kommer långsamt.
Språket känns däremot inte klockrent. Det skulle kunna bero på översättningen, men det är något som gör att det känns ofärdigt. Jag dras inte med i ett flyt på samma sätt som jag skulle önska. Boken är dock väldigt lättläst, men det beror nog snarare på spänningen.
Jag kommer heller aldrig riktigt nära Elise. Jag slängs inte in i henne och KÄNNER det hon känner, vilket kan ha med berättarperspektivet att göra. Samtidigt är det delvis distansen som gör henne skev och osympatisk. Som bidrar till thriller-känslan. Kanske är det här inte en berättelse där vi ska komma så nära Elise. Kanske berättas den bäst på lite avstånd.
Mottagen: 10 juli 2014
Anmäl textfel
