LitteraturMagazinets recension
av Båt 370 : Döden på Medelhavet, Annah Björk
Griper tag från första sidan
"Jag ska behandla den här båten som svenska myndigheter eller tidningar gjort om det varit ett kryssningsfartyg i Östersjön som sjönk, i stället för ännu en båt full av flyktingar." Orden är journalisten Annah Björks och skulle kunna beteckna hennes och medförfattaren Mattias Beijmos reportagebok "Båt 370 - Döden på Medelhavet".
Natten mellan den 4 och 5 januari 2016 sjunker en gummibåt fylld med 53 människor och lämnar endast 13 överlevande. Det är denna händelse som författarna hamnar i efterdyningarna av och som leder till en besatthet av att ta reda på vad som verkligen hände den natten. Berättarjaget, Annah, drivs av att ge de döda upprättelse. Resultatet blir en bok som griper tag redan från första sidan, som exponerar människors totala utsatthet i sin flykt över det hav som så ofta glittrat i solskenet för turister, men som så lätt kan förvandlas till en fasansfull dödsfälla genom omvärldens svek och människors brutala handlande.
Författarna har sedan tidigare erfarenhet av att ta emot flyktingar som färdats på detta hav och anlänt till Grekland, men bestämmer sig för att ta reda på hur flykten går till från andra sidan vattnet, från Turkiet. Det blir en otäck resa som involverar möten med samvetslösa smugglare, en godtycklig turkisk kustbevakning som borde rädda liv men som inte alltid gör det, och jandarman; den turkiska militärpolisen - lynnig och hotfull. Boken är nervkittlande som en exceptionellt bra deckare, men desto mer tragisk då innehållet är sant.
Genom kontakter och ett gediget journalistiskt grävande kan författarna till slut pussla ihop detaljerna kring båtens försvinnande. Flyktingarna befinner sig i en mörk väv präglad av både människovidriga handlingar, maffiaverksamhet och politiska beslut. Medan Sverige pratar om flyktingpaus och EU gör uppgörelser med Turkiet spolas falska flytvästar upp på stränderna. Flytvästar som inte flyter utan är fyllda av ett material som drar ner bäraren och tillverkas av minderåriga. Samma vinter styr den överbelastade och vattenfyllda gummibåten mot ett handelsskepp, deras enda räddning i natten, som brutalt sviker dem och ignorerar deras rop på hjälp. Ett ondskefullt handlande, som författarna hittar teknisk bevisning över och som leder dem till en jakt på de ansvariga. Det är det målmedvetna strävandet att ge flyktingarna upprättelse, att inte acceptera brotten som begåtts, som driver handlingen framåt.
Intervjuer med överlevande och anhöriga gör att författarna kan återskapa natten när båten sjönk. Återskapandet återges inte i en traditionell journalistisk form, som till exempel i intervjuform, i stället skapar författarna en väldigt känslosam och trovärdig redogörelse över timmarna innan och under flyktingarnas resa med båt 370. Dessa delar varvas med själva reportaget; beskrivningar av författarnas sökande, deras resonerande över fakta och politiska skeenden, som leder till att de kan nysta upp händelserna kring båten.
Återskapandet av flyktingarnas båtresa, deras kamp för att bli räddade och hålla sig vid liv i det iskalla, stormiga vattnet är fruktansvärt gripande och gör att jag ofta får stänga igen boken när jag läser den på bussen, där jag sitter och försöker blinka bort tårarna. Ändå är det blandningen av dessa delar som gör mig något osäker på hur jag ska bedöma boken. Det är inte att jag inte tycker att boken är fantastisk, för det är den, det är en väldigt stark berättelse som inte borde lämna någon oberörd. Men ska ett reportage innehålla dessa olika delar? Jag blir något osäker på formatet. Jag svävar mellan att verkligen uppskatta att författarna levandegör flyktingarna, som blir till människor man lider med och inte bara en siffra i statistiken, men samtidigt tveka lite över den blandade formen, över vilka detaljer som är fiktiva. Det låter kanske som en hårdare kritik än vad det egentligen är, men det är ändå något jag funderar över. Trots det är detta ändå en bok som jag hoppas att många kommer att läsa och ta till sig, starkt berörande som den är, i sitt markerande att alla liv räknas.
Mottagen: 12 april 2017
Anmäl textfel
