LitteraturMagazinets recension
av Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan, Anna Winberg
Ytligt om livet som nybliven mamma
Anna Winberg debuterar med en samtida roman om tre nyblivna mödrar i färgglad chick-lit-anda, men innehållet känns inte alltigenom modernt.
Emma, Shirin och Dolly är tre unga, nyblivna förstagångsmödrar som tussas ihop i en föräldragrupp på barnavårdscentralen. Emma känner sig obekväm i sin kropp men har svårt att komma igång med träningen. Shirin har gjort bort sig karriärmässigt, och det är inte den nyfödda dottern som håller henne vaken på nätterna. Dolly har mest huvudet i det blå, men relationen med flickvännen verkar vara på upphällningen.
Bokens sidor genomsyras inte av den bebislycka och framtidstro som man kanske kunde förvänta sig utan snarare av en obekväm ängslan inför mammakroppen och lögner av olika allvarlighetsgrad gentemot varandra och sig själva. Charmpotentialen falnar innan den hinner blossa upp på allvar eftersom det är lite för mycket sneda blickar, mentalt skitsnack och avund med ständigt grönare gräs på andra sidan när det gäller Emma och Shirin.
Dolly är den friska fläkten, hon verkar skönt tillfreds med det mesta, men hennes tankar får läsaren aldrig ta del av och ibland framstår hon mer som en karikatyr än en riktig person. Bifigurerna är antingen perifera och nästan stumma, eller mer tröttsamma än huvudpersonerna själva. Med vissa undantag känns inte ens bebisarna särskilt närvarande annat än som rekvisita, speglar för självtvivlets reflektioner och mottagare av materiella ting.
Boken är med populärkulturella mått mätt väldigt samtida, men innehållet känns inte alltid så modernt. Den traditionella kvinnorollen uppmuntras snarare än utmanas och det är mycket fokus på det ytliga; smink, naglar, hår, kropp och kläder. Tyngre ämnen plockas upp ibland, mönstras en liten stund och släpps sedan utan ytterligare kommentarer. Intrigen är i det närmaste dokusåpabetonad och verkar ha tillkommit allteftersom boken skrevs utan hänsyn tagen till någon sorts dramaturgi. Berättarglädjen går det dock inte att ta fel på, och texten i sig är välskriven. Det stora problemet med boken är egentligen att den inte handlar om någonting särskilt, och det stoffet är liksom för tunt för att hålla åt ett helt romanbygge.
Mot slutet glänser det till i några kapitel, och blir både samlat, varmt och underhållande, även om svårigheterna löser sig lite väl lätt och snabbt i mitt tycke. Jag tror att viss igenkänningsfaktor återfinns i gruppen ung, trendkänslig, smått prylgalen, nybliven förstagångsmor, med bra – eller skenbart bra – ekonomi, sämre självkänsla, kroppskomplex och med något orealistiska förväntningar på föräldraskapet. Om du känner igen dig i det kan det här boken definitivt vara något för dig.
Mottagen: 24 mars 2016
Anmäl textfel
