LitteraturMagazinets recension
av Absolut noll, Anna Fock
Roman ur homosexuellt perspektiv i Putins Ryssland
Detta är en roman om några homosexuella killar i S:t Petersburg och den underliggande rädslan för aids. Huvudperson och berättare är Nikita, som delar rum med Aljosja och jobbar som maskinist på en biograf.
Jag hade lite svårt att få grepp på personerna eftersom jag inte känner till den ryska namnen och smeknamnen. Till en början är det väldigt många personer för mig, tills jag kommer underfund med till exempel att Vasilij också kallades Vasia. Alla personer kallas flera olika namn, till och med i samma textstycke. För en icke invigd vore det önskvärt med ett namnregister och en förklaring om författaren vill bredda målgruppen.
Faderns död när Nikita var barn blev ett hårt slag mot familjen. Hans mor bor numera tillsammans med mormor och de har det knapert. Barndomsvännen Vasia, har det gott ställt och betraktas av Nikita nästan som sin halvbror. Vasia har träffat en kvinna som han vill dela sitt liv med och börjar dra sig ur umgänget med Nikita. Den homosexuella, eller som de här kallas ljusblåa, umgängeskretsen fungerar inte alltid så bra ihop med den heterosexuella.
Romanen börjar med ett festande utan like och killarna blir arresterade, Nikita, Aleksej, Vasilij och Anna. Naturligtvis heter han inte Anna, men de kallar honom så. På häktet träffar de polisen Arkadij, en gammal klasskamrat från skolan, tur i och oturen kan man säga. Arkadij var inte någon kompis utan ganska udda redan då. För att inte bli inkallad till militärtjänstgöring hoppade han från skolans tredje våning. Killarna inser nu att han troligen är något hjärnskadad, men han verkar glad att se dem och de slipper ur polisfinkan med bara plånböckerna länsade på kontanter. Det här blir en bekantskap som leder till att Nikita tillsammans med Aleksej och Arkadij långt senare blir indragna i en ohygglig händelse.
Romanen är relativt välskriven, men jag får ändå inte riktigt grepp på den. Romankaraktärerna får inte det djup som jag skulle önska. Här finns i alla fall en helt underbar replik från Nikitas mormor när hon får veta att hans flickvän heter Vladimir. ”Nå, då slipper jag i alla fall otacksamma barnbarnsbarn som kommer hit och gnäller över färgen på grannhuset.”
Det är mycket supande och festande. Det är jagande efter mer seriösa förbindelser, men även en hel del engångsligg eller kortare bekvämlighetsförbindelser. Här finns övervåld mot homosexuella när polisen slår till. Jag tycker att författaren borde ha tryckt mer på att homosexuellas rättigheter kontinuerligt stramas åt i Ryssland.
Här finns också smitta och död, men inte som huvudingrediens. Romanen är ljusår från Jonas Gardells trilogi, men för den skull inte dålig. Den berör mig bara inte på samma sätt. När jag lägger ifrån mig den här boken faller den lätt i glömska.
Mottagen: 17 juli 2013
Anmäl textfel
