LitteraturMagazinets recension
av Ordbrodösen, Anna Arvidsson
Stämning och spänning i bok om pennor som är mäktigare än svärd
I Anna Arvidssons debutbok ”Ordbrodösen” blandas övernaturliga krafter med klassiskt detektivarbete, kärlek, ovillkorlig vänskap och en alldeles tidlös stämning.
Alba Vinters liv är förutbestämt. Hon kommer från en släkt av ordbrodöser; kvinnor som med skrivna ord kan styra andra människors tankar, känslor och handlingar. På sin artonårsdag ska hon genomgå ett prov, en ceremoni – en ren formalitet som alla ordbrodöser klarar – och få sin kraft. Men Alba misslyckas; hennes förmåga är blockerad.
Istället för det sedvanliga läroåret som nybliven ordbrodös lämnar hon den lilla bruksorten Vintervila i Värmland och skickas till en avlägsen släkting i Stockholm som förmodas vara utan kraft även hon. Lo, och hennes dotter Klara, engagerar sig i mysteriet med Albas blockering och börjar nysta i dunkla familjehemligheter.
Dessvärre är det fler som intresserar sig för det oförklarliga med Albas uteblivna kraft, och en actionfylld och hänsynslös jakt tar fart, dock med små oaser av välvalda andningspauser. Alba, Lo och Klara måste förhindra ett mord, men vem är det de ska skydda?
Alba framstår som något av en tidsresenär från det förflutna. Hon har vuxit upp avskilt, visserligen gått i skolan men utan att känna sig delaktig. Hon har haft tillgång till böcker men inte tidningar, teve och internet. Hennes mormor pratar inte, hennes morfar är lågmäld och hennes mamma dog när hon var liten. Ordbrodösernas kraft har varit självklar i hela sitt liv men alla intryck från omvärlden som de flesta av oss tar för givet är något alldeles nytt för henne.
Anna Arvidsson har vävt ihop, eller snarare broderat, en lika väldisponerad som spännande historia där en tidlös stämning samspelar med korta och effektfulla kapitel. Gåtor och dammiga vindsförråd, ledtrådar i form av drömmar, fotografier, gamla kalendrar, lapptäcken och handskrivna dagböcker leder till cliffhangers som lockar till sträckläsning.
En känsla av att vad som helst kan hända följer med läsaren samtidigt som Arvidsson inte lämnar något åt slumpen. Personporträtten är lika inkännande som i Engelsforstrilogin och en framtida filmatisering är långt, långt ifrån osannolik.
Mottagen: 28 januari 2017
Anmäl textfel
