Recension av Mercurium, Ann Rosman
Händelser i det förflutna knyts ihop med modern mordgåta
Mercurium är det gamla allmogenamnet för arsenik, upplyser författaren i efterordet. För mig var mercurium detsamma som kvicksilver och även om kvicksilver är giftigt så förstod jag ganska snart att bokens gift inte kunde vara kvicksilver.
Romanen berättar om ett autentiskt fall från 1800-talet. Adelsdamen Metta Fock Ridderbielke anklagades för att ha förgiftat två av sina barn och sin förståndsklene make. Hon döms till att sitta isolerad på Carstens fästning ”på bekännelse”, till dess hon erkänner eller dör. Bevisen mot henne utgörs av illasinnat prat, påhittade händelser och ignorerande av sådant som styrkte Mettas försvar.
Metta hade mäktiga fiender.
”På bekännelse” var ett sätt att straffa någon där brott inte kunde bevisas – ungefär som äldre tiders tester på misstänkta häxor – om kvinnan som slängdes i vattnet inte drunknade utan flöt, så brändes hon på bål.
I nutid är det maskerad med gräddan av adelssläkter och societet på Carlstens fästning och två personer tillhörande släkten Ekeblad, fadern Carl-Henrik och sonen Viktor, hittas mördade. Fästningens ingångar stängs och kriminalinspektör Karin Adler och kollegor tar itu med det omfattande arbetet att förhöra ett hundratal personer. Carl-Henriks bror Hugo skrattar vid beskedet om sin brors död. Här finns en arvskonflikt – kan konflikten utgöra mordmotiv?
Trots att morden på fästningen är spännande så är ändå Mettas öde på 1800-talet den historia som griper tag i mig. Från att ha haft det relativt gott ställt som barn blir hon bortgift med en adelsman med klent huvud, en man som höll på att ruinera dem med sina märkliga affärer. Hon lyckas få honom satt under förmyndare, vilket inte ses med blida ögon av hans släkt. Hon skaffar sig också fiender bland vanligt folk och tjänstefolk eftersom hon utför sysslor som inte föll på kvinnornas lott. Hon födde sammanlagt sex barn, det sista i fångenskap. Under sin tid som fängslad, då hon nekades att skriva men tilläts att brodera, broderade hon sin nådeansökan med små, små korsstygn. Broderiet finns bevarat i Nordiska museets samlingar och på internet finns bilder av duken.
Boken är en mycket bra deckare och tillika ett fängslande historiskt dokument och författaren knyter skickligt ihop de båda berättelserna. Jag beundrar det researcharbete som ligger bakom. Ann Rosman har tidigare skrivit tre böcker, dem måste jag bara läsa!
Mottagen: 26 juni 2012
Anmäl textfel