LitteraturMagazinets recension av Ensamtal, Ann Jäderlund
Dikter som ryms på handens fingrar
På omslaget till Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Ensamtal” finns två citat tryckta av Paul Celan respektive Ingeborg Bachmann. De bägge poeterna brevväxlade med varandra under cirka tjugo år.
I den kontexten blir Ann Jäderlunds titel någonting av en motsats till poeternas brevväxling och dialog – ett ensamtal. Eller är det ett försök att, femtio år senare, lägga sig i samtalet? Det är som det brukar med Ann Jäderlunds poesi: underbart nog finns det inga givna svar, bara klanger och spår.
De 72 dikterna i samlingen har reduktionen som sitt främsta stildrag. Ett flertal av dikterna rymmer endast ett tiotal ord, de ryms på handens fingrar. Tidigare har Ann Jäderlund gärna tagit spjärn mot en sträng metrisk figur. Nu tar hon spjärn mot Paul Celan, där hon liksom den tyskspråkige poeten nyskapar ord, till exempel ingenom och mångvändbart. I de ordknappa dikterna anas ett centraleuropeiskt flodlandskap och en kärlek till floran. Men som sagt: här finns väldigt lite som kan återberättas eller som skulle kunna förtydligas med andra ord. Precis som hos Celan i hans sena diktning. Eller, för all del, som hos Jäderlund i alla hennes diktsamlingar.
Istället för en jakt efter betydelser får läsandet av Ann Jäderlunds nya dikter uppehålla sig vid ljudlikheter, klanger, radbrytningar, tystnader. Istället för klarhet får vi här gåtan. Det tar en stund att ställa om blicken, att låta sig inte förstå. Då och just där kan dikten bli mångvändbar. Då kan en dikt som följande lägga sig i din syn på världen: ”Allting är/lika främmande”.
Mottagen: 3 december 2019
Anmäl textfel