Recension av Mitt positiva liv, Andreas Lundstedt
Andreas Lundstedt berättar om livet som hiv-smittad idag
Beskedet var en chock och Andreas Lundstedt planerade sin begravning. Så småningom förstod han att hiv-smittan inte längre automatiskt slutade i aids. Nu har han skrivit en bok tillsammans med Cecilia Blankens.
Titeln syftar naturligtvis på Hiv-Stina, Andreas Lundstedts följeslagare genom livet, men också på den levnadsglada och positiva killen som hade oturen i hiv-lotteriet. Utgivningen matchar i tid Jonas Gardells bok. Stilistiskt når inte den här boken samma klass, men det är säkert inte avsikten heller utan Anders Lundstedt vill berätta om chocken att få veta att han är hiv-positiv och hur hans liv sedan gestaltade sig.
Det är länge sedan han fick beskedet, ett besked som han länge höll hemligt även för föräldrarna. Visst gick rykten, men så länge han inte bekräftade dem så var de endast rykten. Beskedet var en chock och han planerade sin begravning. Så småningom förstod han att Hiv-smittan inte längre automatiskt slutade i Aids, utan effektiva bromsmediciner fanns nu tillgängliga. Det gällde bara att anpassa dosen och att sköta sin medicinering. Han jobbade på, åt sina mediciner i hemlighet, och kände sig inte sjuk.
Medicinerna hämtade han på natten i det nattöppna jourapoteket. Beslutet att hemlighålla smittan ledde även till att han tog chansen att åka till Australien med Alcazar och kryssa i att han inte hade receptbelagd medicin och att han inte hade hiv, trots att Australien har en av världens noggrannaste och tuffaste tullkontrollanter. Som genom ett under lyckades han komma igenom tullen utan att bli upptäckt.
Hiv-Stina är en livskamrat som ändå visade sitt fula tryne varje gång han tog sin medicin och såg sitt ansikte i spegeln. Så småningom blev det en tung börda att bära och han sökte sig till fest och droger. Så länge han var glad och partajade var inget fel. I ensamhet kom de mörka tankarna. Han uppträdde enligt egen utsago många gånger drogad och ingen ställde honom mot väggen. Det här känns konstigt, visst borde någon uppmärksamma att en artist somnar under sminkningen, men vaknar till liv fullt speedad när det är dags att inta scenen. Det hände inte bara en gång.
Andreas Lundstedt har aldrig haft några problem med att vara homosexuell, han växte upp i en familj där det redan fanns en farbror med den läggningen. Tio dagar gammal inspekteras han av farmor som förtjust utbrister: ”Han kommer att bli en sån där!” Hans mamma klär honom från första stund i rosa sparkdräkter.
Så småningom blir ryktena allt intensivare och mer eller mindre tvingar Andreas Lundstedt att bekräfta sanningshalten. Tvärtemot vad han befarat blir han bara mött med förståelse och sympati.
Längst bak i boken finns ett avsnitt som kallas Hiv för Dummies, där hiv och aids kortfattat beskrivs och där Sven Grützmeier, läkare på Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm, svarar på Andreas frågor.
Mottagen: 22 september 2012
Anmäl textfel