Recension
av Två soldater, Anders Roslund
Hårdsmält om gängkriminalitet
Nästan sjuhundra sidor har författarparet denna gång fått ihop. Språket är bitvis korthugget, staccatoaktigt, och ibland måste jag läsa om stycken för att förstå. Här fungerar inte riktigt min snabbläsningsteknik. Språket förstärker skickligt känslan av en realistisk berättelse. Boken är fantastiskt bra och välskriven, men oerhört skrämmande. Är det hit vi är på väg? Det känns som jag läser om USA:s ghetton, men vad händer och hände i till exempel Malmö och Södertälje?
Berättelsen är bitvis svår att ta till sig. En förort brinner, varje dag eldas soptunnor, bilar och barnvagnar. Brandkåren rycker ut och släcker. Allt är en ond cirkel, som varje dag börjar om igen. Det finns inga vittnen till vare sig anlagda bränder, misshandelsfall, mord eller rån. Ingen ser och ingen hör. Rädslan är påtaglig. Det är det kriminella gänget som styr, bestående av unga män och som använder sig av barn för försäljning av narkotika och lagring av vapen. Barnen, så unga som 10 år, önskar inget annat än att upptas i gänget, att bli en fullvärdig broder. Det finns pistoler och automatvapen och sprängämnen. De unga männen räds ingenting, att åka i fängelse är en merit som ger dem högre status och mera respekt. Ju farligare de rankas av polisen, desto bättre. De litar bara på varandra: ”Kärlek, bror”, ”Respekt, bror”.
Leon och Gabriel, det är de som är de två soldaterna. Kriminella sedan unga år. Båda saknar en fadersgestalt och har blivit ”bröder” och ledare av gänget Råby Warriors. Nu byter de namn till det mera hårdklingande och vuxnare namnet Ghetto Soldiers. Gängets kärna består av åtta unga män, Leon sitter i fängelse och Gabriel finns på utsidan. En nionde fängslad medlem är på väg att antas, han ska bara göra inträdesprovet först: att mörda en tjallare som sitter i samma fängelse. Den som dödar för sina bröder kan man lita på. Gabriel ska ta hand om ytterligare en som pratat för mycket och även han orsakat att Leon och två andra sitter inlåsta.
Polisen Evert Grens och hans kollegor Sven Sundkvist och Mariana Hermansson blir involverade när Leon rymmer, tar en ung kvinnlig vakt som gisslan och fritar de andra bröderna. Evert Grens förs i tankarna tillbaka många år i tiden, då en ung kvinna i fängelset födde sonen Leon, som genast togs från modern och placerades i fosterhem.
Det är en dyster, men oerhört spännande läsning och jag hoppades hela tiden att serveras en lösning på problemet hur vi undviker att unga människor i första hand väljer brottets väg, men finner att jag efter att ha läst boken inte varken förstår eller blivit klokare än förut. Det är en annan värld, en anarkistisk värld med helt egna regler, där snabb profit går före allt annat och människornas liv utanför gänget saknar värde, och där sammanhållningen styrs av hårda regler och där ingen tillåts gå ur. Som tur är skriver författarna i efterordet:
”Men minns att det här trots allt är en berättelse, en roman, att det här nog – inte alls – finns i Sverige.”
Men, det lilla ordet ”nog” är oroande.
"Unga som går med i kriminella nätverk har ofta problem i skolan och de har många gånger äldre syskon som också är kriminellt belastade. Ungdomar som riskerar att utveckla en kriminell livsstil kommer i hög utsträckning från de socialt mest utsatta bostadsområdena i storstäderna. Utredningen gör bedömningen att omkring 5.000 unga under 21 år riskerar att rekryteras till kriminella nätverk.”
Citatet kommer från utredningen Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15), som kan läsas i sin helhet på internet.
Författarparet Roslund och Hellström har gjort det igen. De har skrivit en kriminalroman av högsta klass, en roman som stannar kvar länge i tankarna, vilket är högst ovanligt när det gäller den här litteraturgenren.
Mottagen: 2 maj 2012
Anmäl textfel
