»Djur vet från början hur de ska bete sig. Människan har en

enda medfödd förmåga som inte behöver inläras med möda:

gråten.«

Så sade Plinius den äldre, naturvetenskapsman som omkom

vid Vesuvius utbrott 79 e. Kr. Under hela livet letar människan

efter sin försvunna bruksanvisning, efter den stora Koden. Ingen

idé kan vara mer ödesdiger än den hon gör sig om sig själv.

De svar hon finner är både storslagna, patetiska och förfärande.

Det gråtande djuret berättar historien om hur människan de

senaste tretusen åren har sett på sig själv, sin plats på jorden

och sin uppgift där. Trots alla förändringar förblir de elementära

frågorna förvånansvärt lika. Finns det en formel för allt? Finns

det en »naturlig« moral? Finns det någon orubblig sanning att

lita på? Vågar man ta något på fullt allvar? Får man skämta med

det heliga? Finns det en helhet, eller måste man nöja sig med

skärvor?

Och viktigast av allt: Varför finns frågorna? Varför finns Frågan?

Det som i dag och här tycks självklart hade egentligen kunnat

vara helt annorlunda. Att det är som det är, och att vi reagerar

som vi gör, att vi tänker som vi tänker, det beror i hög grad

på den tradition vi står i, medvetet eller omedvetet den europeiska

traditionen.

anders piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet,

idéhistoriker och katolsk präst i dominikanorden. Han har

publicerat en rad böcker i ämnet människosyn för vilka han fått

bl a John Landquist-priset av Samfundet De Nio och Kellgrenpriset

av Svenska Akademien.