I den moderna litteraturen har det utvecklats en tradition av ¿poetisk nihilism¿ som härrör ur ett utbrett tvivel på den kristna gudens existens och livets mening. En rad diktare har använt ordet ¿Intet¿ för att uttrycka sin skräck inför livets grundlöshet, men också för att närma sig en ny religion i mystikens tecken. Här finns en pendelrörelse, där ytterligheterna påverkar varandra: lika litet som nihilismen återfinns i ren form, lika sällan framträder mystiken opåverkad av tvivel och förlorad idealitet.
I en stort upplagd studie följer Anders Olsson denna tradition via en serie läsningar av enskilda diktare. Boken börjar med att teckna såväl nihilismens rötter i romantiken som mystikens renässans ¿ det nyväckta intresset för Mäster Eckhart ägnas stor uppmärksamhet. Den filosofiska nihilismen hos Kierkegaard, Schopenhauer och Nietzsche berörs, och därefter följer kapitel om Baudelaire, Mallarmé, Rilke, Wallace Stevens samt negationens diktare inom den svenskspråkiga litteraturen: Södergran, Diktonius, Ekelöf, Mirjam Tuominen, Vennberg och Birgitta Trotzig.