LitteraturMagazinets recension av Snögloben, Amanda Hellberg
Mindre magi när rysare slår över i deckare
”Snögloben” är Amanda Hellbergs fjärde bok om Maja Grå, kvinnan som ser saker utöver det vanliga. I den hellbergska kombinationen av skräck och deckarmysterium får nu deckaraspekten större plats när Maja Grå blir kriminalare.
Boken tar vid där förra romanen ”Tistelblomman” slutade. Majas man Jack blev då illa tilltygad, liksom deras relation. Nu jobbar de på att rehabilitera hans kropp och förhållandet. Det senare underlättas dock inte av Majas nya jobb gör att hon tvingas vara ifrån Jack. Julen är på väg och det bidrar till Jacks dåliga humör eftersom han drabbas av minnen från broderns död 20 år tidigare. Ett mord som aldrig blivit uppklarat.
Majas synska förmåga har uppmärksammats av inspektör Steve King och därför har hon rekryterats till en specialavdelning inom brittiska polisen. Hennes syner ger utredningen uppslag men också problem som gör att hennes insats inte blir som planerat.
Inledningen av fallet är så suggestiv och ryslig som man förväntar sig av Hellberg. På ett insnöat slott har en earl blivit mördad vid ett bröllop och miljön är klassisk för en gotisk mysterieroman. På ett snyggt sätt ges också en dikt av Edgar Allen Poe en viss betydelse. Tyvärr så avtar spänningen en del när berättelsen lämnar slottet Wytham Hall.
Fortsättningen av utredningen handlar om att hitta mördaren som eventuellt begått liknande brott långt tidigare. Dessutom är den nyblivna frun och änkan helt utom sig och hennes son är försvunnen efter mordet. Maja Grå gör lite egna undersökningar och hittar ledtrådar tillbaka i tiden. Andra halvan av boken liknar mer en ”vanlig” kriminalroman. Även om det inte gör berättelsen ointressant så försvinner en del av magin.
Det svajar lite när Hellberg drar mer åt deckarhållet. ”Snögloben” är mer ojämn än de tidigare böckerna om Maja Grå. Hela upplägget med att hon tas in i en särskild insatsstyrka känns lite för konstlat. Det blir inte riktigt trovärdigt med de personliga kopplingarna som hon upptäcker i sitt första fall. Upplösningen av mordgåtan avverkas lite för snabbt och lätt för att det ska engagera.
Maja Grå kommer säkert tillbaka, förhoppningsvis i samma läskiga form som i ”Styggelsen” och ”Tistelblomman”. Det är som huvudperson i mer renodlade rysare som hon kommer bäst till sin rätt.
Mottagen: 21 augusti 2013
Anmäl textfel