Recension av Jag tror jag älskar dig, Allison Pearson

Sätter fingret på det maniska i första kärleken

Jag brukar alltid hävda att brittisk humor är den allra bästa – det där torra, bittra. Jag blev därför väldigt glad när jag upptäckte att denna bok är fylld av den"

Bok- presentation:	Jag tror jag älskar dig
Författar- presentation:	Allison Pearson

Petras första kärlek var David Cassidy. Enligt reglerna för den första kärleken var han det som upptog hela hennes tankeverksamhet. Då var hon 13 år gammal.

24 år senare meddelar hennes man att han vill skiljas samma dag som hennes mamma begravs. Petra känner sig givetvis förkrossad. När hon i sin mammas garderob hittar ett brev som talar om att 13-åriga Petra vunnit en träff med David Cassidy brister alla hennes hämningar. Hon ska träffa David Cassidy – till varje pris.

Boken handlar också om Bill. När Petra var upptagen med att drömma om David Cassidy spenderade Bill sin tid med att vara David Cassidy. När han tog jobbet på The Essential David Cassidy Magazine trodde han aldrig att han skulle behöva skriva brev till fansen och att de skulle undertecknas med Cassidys namn. Egentligen drömde han om att bli rockjournalist.

Redan ett par sidor in i boken tänkte jag ”Åh, gud så brittiskt”. I min värld är brittiskt ungefär samma sak som bra, så det är inte alls något dåligt betyg. Jag brukar alltid hävda att brittisk humor är den allra bästa – det där torra, bittra. Jag blev därför väldigt glad när jag upptäckte att denna bok är fylld av den. Mina favoritkapitel är de som handlar om Bill, eftersom han helt klart är min favoritkaraktär i boken. Han i synnerhet är precis så bitter och cynisk som jag vill ha det.

Att tjejer lätt blir något maniska i sina svärmerier runt första kärleken är ingen hemlighet. Främst är det i det som jag känner igen mig mest (givetvis hade jag en också. Eller några. Först var det Billie Joe Armstrong i rockbandet Green Day, och sen var det en kille några klasser över mig i skolan). Igenkänningen gör mig nostalgisk, för Pearson sätter verkligen fingret rätt på alla typiska drag.

Jag kan verkligen se varför Pia Printz på Printz Publishing (som alltså givit ut boken) fastnade för den här boken. Den påminner nämligen väldigt mycket om romanen "En dag" (som är utgiven på samma förlag). Inte i själva berättelsen, men stilen är i båda böckerna lika typiskt brittisk.

Så, ja, min slutsats: Jag gillar den starkt. Den var mysig att läsa (även om den tyvärr sammanföll med en lässvacka. Lässvackan var dock snarare sjukstressrelaterad än bokrelaterad) och flöt på bra.

Mottagen: 10 mars 2012

Anmäl textfel